Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 12 av 24 – Nordirland.

John Hume är nordirländare. Han fick fredspriset för sina betydande insatser som satte punkt för den blodiga konflikten "The Troubles", för den gnista han tände som till slut brände ihjäl slaget mellan Nordirlands protestanter som vill att landet ska förbli brittiskt, och Nordirlands katoliker som vill se ett enat och självständigt Irland.

På frågan om fotbollen har bidragit till en ökad tolerans mellan de tidigare stridande parterna prövade Hume ett resonemang av rang.
– Du förstår, fotbollen är en känslig barometer. Om samhället är på väg åt fel håll drabbar det ofta fotbollen först, men om utvecklingen är positiv kan fotbollen gå i spetsen.

Det är lätt att stirra sig blind på den här sporten, att måla upp en bild av att den endast handlar om målstolpar och mittcirklar, om försvarsmurar och forwardsfenomen. Sedan en längre tid tillbaka är jag dock övertygad om att gränsen mellan fotbollen och politiken är svår att dra för att den inte finns.

Ta den sanna sagan om hur Didier Drogba tog den kristna södern i ena handen, den muslimska norr i andra och enade Elfenbenskusten. Eller historien om hur ett symboliskt Frankrike, där sexton av tjugotvå spelare hade utländskt påbrå, sprang i högerextrem motvind och blev världsmästare på hemmaplan.

Sedan finns ju berättelsen om Nordirland, eller snarare berättelser i berättelsen.

I augusti 2002 bestämde sig Neil Lennon för att lägga landslagsskorna och kaptensbindeln på hyllan. Han var katolik och hade hotats av en protestantisk terrorgrupp. Han föll i djup depression, plågades av rädslan och av tankarna att aldrig mer få spela för Nordirland.
– Jag hade blivit en kontroversiell figur, en symbol för ena sidan och en hatfigur för den andra. Jag kunde se att de två sidorna aldrig skulle hitta någon gemensam grund, att det alltid skulle finnas extremister som helt enkelt inte kunde tolerera min närvaro i nordirländsk tröja.

Vänder man på det nordirländska myntets onda sida finner vi i en spektakulär seger i VM 1982, där Nordirland knockade Spanien och huvudstaden Belfast dansade av glädje – mitt i The Troubles-stormens öga.
– Det är underligt hur snabbt folk enas bakom ett lag som vinner, sa den dåvarande förbundskaptenen Billy Bingham.
Visst är det underligt, men i samma veva ganska naturligt. Farbror Fotboll kan försona. Han kan förena.

När Nordirland kliver in i EM-slutspelet är man debutanter som fortfarande inte lyckats få fram en ny George Best, men den gamle landslagsmannen Jimmy Nicholl är optimistisk.
– Båda sidorna kan se att det som händer just nu är fantastiskt. Michael gör sitt bästa för att få alla att dra åt samma håll.
Nicholl syftar på Michael O’Neil, förbundskapten och lika mycket katolik som den där högklassige Neil Lennon som valde att lägga av efter hot.
O’Neil själv är också optimistisk.
– Det nordirländska samhället i dag är mycket bättre än när jag spelade. Nordirland har numera en starkare identitet. Det finns en hel generation människor som betraktar sig själva som nordirländare snarare än att kalla sig för irländare eller britter.
Och den där farbror Fotboll? Jodå - O’Neil känner till hans kraft.

O’Neil vet att en målspottande Kyle Lafferty och en försvarsstark Paddy McNair kan ge folket glädje. O’Neil vet att fotbollen visserligen kan förgöra, men också förena och försona.
– Att ha ett starkt och framgångsrikt nordirländskt lag kommer att bidra till att bygga vidare på den nordirländska identiteten. Förhoppningsvis har vi ett landslag som båda sidorna av folket kan relatera till, ett landslag som båda parterna kan känna stolthet för.

---

Källor: "Den nya världsfotbollen", Belfast Telegraph, Wikipedia, The Telegraph