Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 4 av 24 – Rumänien.

2008 stod Adrian Mutu, symbolspelare och storstjärna, öga mot öga med Gianluigi Buffon mitt i en brinnande EM-omgång som skulle avgöra landslagets öde. Mutu hade tidigare gett rumänerna ledningen och klev nu fram för att punktera matchen med en straffspark, men han bommade och blev syndabock när Italien kvitterade för att sedan knipa kvartsfinalbiljetten.

Före Mutus tid fanns Gheorghe Hagi. Den mytomspunne mästaren hade nummer tio inpräntad på ryggen sedan födseln och bar Rumänien på sina axlar. Han kallades Karpaternas Maradona, befälhavaren och kungen. Med en osynlig krona på huvudet ledde han sina soldater på slagfältet och såg på egen hand till att ingen motståndararmé kände sig säker när rumänerna höjde svärden mot skyn.

Mutu och Hagi har gjort flest mål för det rumänska landslaget, 35 båda två, men fungerar samtidigt som bevis på att den här sporten går i cykler. Om det är någonting fotbollen har gemensamt med jordklotet är det att den alltid, alltid snurrar kring sin egen axel.

Storhetstider kommer och går. Genoa och Torino har turats om att kamma hem Serie A-titlar, men är inte mer än mittenlag i dag. Atletico Madrid är en av världens mest respekterade klubbar, men för femton år sedan famlade man i mörker i spanska andradivisionen. Och om Rumänien kunde stoltsera med Gheorghe Hagi under en epok och Adrian Mutu under en annan? Då får man klara sig utan den ena och den andra när man återigen gör sig redo för ett sommarspektakel på den stora scenen.

I stället är det kollektivets kolossala kraft som ska göra det.
Kanske är det bättre så. Kanske mår nationen bättre av det.

2014 kallades den nuvarande förbundskaptenen Anghel Ioradenscu in för att navigera den rumänska skutan för tredje gången. Egentligen var det inte meningen att han skulle åta sig något tränaruppdrag när han la taktiktavlan åt sidan sju år tidigare. Iordanescu hade engagerat sig i politiken och valts in i den rumänska senaten – men när fotbollen nu kallade var det hjärtat som svarade.
– Fotbollen gav mig allt. Nu har jag fått den här chansen, i den här speciella sitsen, och då vill jag ge något tillbaka till sporten gav mig allt, sa Iordanescu när han presenterades.

Den tuffa sitsen han talade om var kvalet till EM i Frankrike. Den tidigare förbundskaptenen Victor Piturca hade tagit flyttlasset till saudiska Al-Ittihad och ett lovande landslag tänkte inte halka efter när tåget mot Paris tuffade för avgång. Entré Iordanescu, alltså. Han satte sig tillrätta och vecklade ut kartan för att placera sina soldater på rätt platser inför de kommande striderna och noterade snabbt att här fattades en given general, men att det här fanns en sammansvetsad styrka.

Fem vinster och fem oavgjorda senare var Rumänien ombord när det där tåget gled iväg mot det där slutspelet. Iordanescu hade använt spindelns trådar till att tämja ett lejon, återvänt till fotbollen för att visa att hans coachingkrut fortfarande var lika torrt som när han förde Rumänien till tre raka turneringar på 90-talet. Bogdan Stancu, han som varit ett jättelöfte nästan tio år tidigare, hade på tio matcher smällt in två mål. Talande nog var det lika många som hela Rumänien släppt in i kvalspelet.

Det finns ett rumänskt ordspråk som ordagrant kan översättas till: "Fint vin behöver ingen buske". Ska man bli lite klokare på det menas att en bra produkt inte behöver någon marknadsföring. Det finns ingen anledning för busken att basunera ut att den är något att ha – snarare bevisa det genom att bara existera och producera.

I stället för att längta tillbaka till svunna tider med gamla stjärnor finns en poäng i att måla upp Rumänien som ett slags Grekland från 2004. Rumänerna släppte in minst mål av alla lag i kvalet, men var samtidigt sylvassa nog att plocka de poäng som behövdes. Ett ramstarkt försvar leddes av Napolis Vlad Chiriches, i tre raka matcher spelade man 0-0. Det räckte så. De behövde liksom inte glänsa. De behövde inte berätta något för någon – bara bevisa allt för alla.

Jämförelsen är extrem, men i kölvattnet av diktatorn Nikola Ceausescu kan man nästan anta att rumänerna mår bättre av en drös arbetare snarare än en individualist som håller fanan högt.
– Förr i tiden hade vi spelare i de största ligorna i Europa. Nu är våra spelare, med undantag för ett fåtal, marginalspelare i mindre klubbar, säger Ioradanescu.
Jo, så kan man faktiskt uttrycka det. Förra sommaren kikade The Guardian på den rumänska truppen och konstaterade att, utöver Chiriches, huserade blott två spelare i någon av de fem bästa europeiska ligorna: 34-årige backen Ravzan Rat i Rayo Vallecano och offensive mittfältaren Alexander Mazim i Stuttgart. Det är siffror som betyder någonting, men det som betyder mest är faktiskt att Rumänien ska spela slutspel för första gången på åtta år.

De kommer till spel med en handfull halvduktiga fotbollsspelare och Europas statistiskt sett starkaste försvar. De ska möta Frankrike i premiären och tänker inte fuska med en millimeter, utan plocka de poäng som behövs och lita på att laget ska lyfta jaget. De är lågt rankade och ordentligt underskattade – men där det finns en vilja finns ju alltid en väg. Det är ett rumänskt ordspråk, det också.

Källor: The Guardian, Britannica, EU:s officiella hemsida, Wikipedia, The Telegraph, BBC, UEFA:s officiella hemsida

---