Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 7 av 24 – England.

d

Det var en gång ett landslag. Den 30 november 1872 spelade man världens första officiella landskamp, 0-0 mot Skottland. Sedan dess har England nästan uteslutande målat upp sig själva som fotbollens uppfinnare, som alla pokalers potentiella ägare varje gång det vankas mästerskap.

Man knep en VM-buckla 1966 efter tidernas mest omdiskuterade final, men mycket mer än så har det inte blivit. Varje gång det är dags för slutspel heter det att den här gången förtjänar England att kallas favoriter. Ändå åker man ut i kvartsfinal. Varje gång skickar man ut en urstark startelva, med kapten David Beckham eller skyttekung Gary Lineker beroende på vilken era vi talar om, och ändå går man på grund innan medaljerna delas ut.

På senare år har förväntningarna tonats ned. Engelsmännen har insett att egenskaper är obetydliga om man inte kan använda dem, att potential betyder noll så länge den inte uppnås. Ändå har den optimistiska känslan smugit tillbaka in bland de engelska fotbollsfantasterna i år. Laget ser ju faktiskt lovande ut. Den här gången kan hoppet faktiskt vara befogat – men då måste först slaget om en viss tron avgöras.

Uppe i norr är Wayne Rooney insvept i kylans mantel. Det har gått tolv år sedan han slog igenom som en förträfflig fäktare, som en supertalang till soldat redo att strida för sitt England. Nu står han och fryser, pustar och frustar, med blicken fäst på en mental mur. I fjärran hörs en viskning från realisterna, från experterna och rådgivarna, och kanske vet han i hjärtat att det finns en sanning i deras spekulationer.

– You know nothing, Wonder-Wayne.

Rooney må ha slagit landslagsrekord och seglat upp som Englands meste målskytt genom tiderna, men formen är en flamma i fara och konkurrenterna har rustat för strid. Sommaren är på väg, men Rooney står mitt i vinterns mörker och funderar över sin framtid och nutid. Kommer han att få leda armén den här gången? Kommer han ens bli kallad till truppen? Kommer befälhavare Roy Hodgson kanske placera honom på en helt annan position?

Samtidigt, i en annan del av världen, blåser positiva vindar i Harry Kanes segel. Hans skepp har glidit ut på öppet hav, hans drömmars drakar har brett ut sina väldiga vingar. Med solen i ansiktet börjar Kane mer och mer känna sig som den rättmätige regenten. Året har varit lika lyckat som förra. Han har bevisat för Premier League och planeten att han är på riktigt.
– Vi har kommit långt på vägen, men tänker inte sluta här. Det är hårt arbete som gäller för att kunna fortsätta framåt.
Så sa han efter att ha nätat mot Tyskland i 3-2-segern. Då spelade inte Wayne Rooney. På topp bildade Kane i stället anfallsduo med en viss Jamie Vardy.

Det är lätt att tycka om Vardy, och det är ännu lättare att förklara varför. Han och hans gäng, de som kallas Leicester, har underskattats sedan urminnes tider. Först när Vardy visade vägen till triumfen mot större fiender tyckte alla andra att det var dags för ett erkännande - men än i dag vill han själv ha underskattningen som vapen.
– Förhoppningsvis tror motståndarna att de har lärt sig alla mina drag och att jag inte är kapabel till mer. Då ska jag hitta ett sätt som jag fortfarande kan såra dem på.

Om Roy Hodgson tar ut Vardy i startelvan förväntar han sig förstås något i gengäld, men den här säsongen har Vardy visat att han är en man som alltid betalar sina skulder. Han tackar för förtroendet, kokar ihop sin taktiska intelligens med sitt målsinne – och hamrar in bollar i nät.

Rooney, Kane och Vardy. Och så Danny Welbeck, Daniel Sturridge, Andy Carroll och kanske Marcus Rashford.  Kampen om tronen fortsätter, den som världens alla anfallare drömmer om att bestiga, men samtidigt är tiden knapp för den engelska armén. De måste ju förflytta fokus från det interna till det externa. De måste koncentrera sig på fienderna som snart strömmar in när den mäktiga muren öppnas. In kommer då den vite vandraren Gareth Bale, vildingen Marek Hamsik från Slovakien och en drös ryska rovdjur på jakt efter engelska byten att sätta tänderna i.

När Roy Hodgson blickar ut över sin trupp kommer han att kasta en blick på lovande löften som Dele Alli och John Stones, på möjliga mästare som Ross Barkley och Jack Wilshere. Han kommer att snegla på Wayne Rooney och le ett snett leende, möta hungriga blickar från Harry Kane och Jamie Vardy, och antingen famla i ovisshet eller gå stärkt ur dilemmat. Slaget om tronen går vidare, men EM-kriget är snart här. Kanske kan det här kapitlet i sagan om England sluta lyckligt, femtio år efter den enda mästerskapsbucklan man bärgat.

---

Källor: The Guardian, The Sun, TEAMtalk, The Telegraph, Metro.