Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 5 av 24 – Wales.

Anfallaren Craig Bellamy hade lika ont som alla andra, men visste att det ibland inte löser sig förrän man löser det själv. Han tog av sig de smutsiga fotbollsskorna, la dem åt sidan och talade till sina medspelare.

– Grabbar… Jag vet att det är svårt, men vi måste ta oss ur det här. Jag är värst av oss alla, det vet jag. Jag försöker glömma det, men det går inte. Det finns i mitt huvud hela tiden.  Jag vet att det är svårt för oss alla…
Bellamy gjorde en paus. Dödens tystnad var talande innan han själv bröt den.

– …men på något sätt måste vi gå vidare.

Det var den 15 augusti 2012. Förbundskapten Chris Coleman gjorde sin första hemmamatch på tränarbänken, men bara 2000 personer såg den på plats. Assisterande tränaren Osian Roberts minns.

– Det fanns ingen atmosfär. När Craig Bellamy tog av sig skorna blev allt så känslosamt, hjärtskärande. Han hade ont, så ont som vi alla hade. Det fanns i allas tankar, fortfarande.

Nio månader tidigare hade Gary Speed, gammal landslagskapten och dåvarande förbundskapten, hittats hängd i sitt eget hem. Han blev 42 år. Hans två barn grät och hustrun pendlade mellan att torka deras tårar och fälla sina egna. Döden föll som ett täcke över den walesiska nationen, fotbollsvärlden gjorde sitt bästa för att strimla täcket i bitar.

– Att säga att jag är helt förstörd är en underdrift, twittrade Arsenal-mittfältaren Aaron Ramsey.
– Ord kan inte beskriva hur jag mår just nu, sa landsmannen och Manchester United-legendaren Ryan Giggs.

Mitt i all sorg fanns en sportslig aspektatt ta hänsyn till. Som fotbollsland hade Wales vädrat morgonluft, känd positivitetens vindar blåsa i seglen. Speed hade basat över ett landslag med en gnistrande Gareth Bale, med en Ramsey som regent på mitten, med en elva tillräckligt kvalitativt för att knipa en plats till ett mästerskap. De kanske inte radade upp vinster, men det gick att skönja konturerna av någonting nytt, någonting bättre.

När så Speed försvann från den här världen åkte Wales på fyra raka förluster – den sista inför ögonen på 2000 närvarande supportrar som såg sitt landslag förlora med 2-0 mot Bosnien innan Craig Bellamy tog av sig de där smutsiga skorna.

En månad senare föll Wales mot Belgien och fyra dagar därpå åkte man till Novi Sad för match mot Serbien. När slutsignalen ljöd skimrade 6-1 på resultattavlan och ett moraliskt massakrerat manskap stod inför sitt viktigaste vägskäl i modern tid.
Assisterande tränare Roberts minns det också.

– Där gick gränsen. Precis där. Vi behövde ta oss ur det tillståndet. Jag glömmer aldrig den dagen. När vi gick från planen över löparbanorna och fram till våra fans som buade… Det var den längsta sträckan jag gått.

Supportrarna ventilerade och spelarna hörde utan att lyssna. Roberts lunkade sedan mot omklädningsrummet, där lamporna var släckta och allt var kolsvart. Det var talande för hur landslaget mådde. Men då tittade han på förbundskapten Coleman.

– Jag sa: "När vi blickar tillbaka kommer vi inse att det här var det bästa som kunde ha hänt oss." Det var för mörkt för att se hans reaktion, men jag visste att vi behövde en så katastrofal förlust för att gå vidare och säga: ”Det var droppen. Nu lägger vi allt bakom oss.”

Det walesiska landslaget hade kvaliteten, men fram till denna förnedring mot Serbien hade man inte längre kraft och karaktär. Spelarna och ledarna hade genomlidit psykisk tortyr, plågats av tankarna på en Gary Speed som aldrig skulle återvända. Det var droppen. Nu skulle man lägga allt bakom sig och resa sig ur dödsskuggornas dal.

– Vi insåg att vi var tvungna att göra det för både hans och vår skull. Gary hade velat att vi skulle gå vidare i livet. Det tog oss tio månader, tio månader där vi efter varje match satt i omklädningsrummet, såg på varandra och undrade vad vi skulle ta oss till. Men till slut, så fort vi alla bet ihop, nådde vi ända fram, säger Roberts.

Att nå ända fram innebar naturligtvis två saker: För det första blev walesarna fria från sorgens slaveri. För det andra tog man sig till ett mästerskap. Med sex segrar och bara en förlust ledde Chris Coleman sina mannar mot EM i Frankrike efter att ha byggt vidare på allt som Gary Speed bara hann lägga grunden för.

Coleman höll fast vid en underhållande fotbollsfilosofi och tillsammans med assisterande Roberts, som även är teknisk direktör för fotbollförbundet, såg han till att samtliga ungdomslandslag implementerade samma struktur som a-landslaget. Wales tänkte inte forma en gyllene generation för att sedan famla i mörker när guldgossarna lägger skorna på hyllan.

Roberts berättar:

– Historien har lärt oss att vi kan få ihop en slagkraftig trupp en gång per årtionde för att sedan försvinna från fotbollens rampljus. Gary sa att det inte kunde fortsätta så. Nu har vi implementerat ett system som vi kallar "The Welsh Way" och växer för varje dag. Chris Coleman har tagit det vidare, men det var Gary som var först med att förändra kulturen.

Det finns två vägar att gå när döden sveper sin mantel. Antingen följer man mentalt med till dödsriket och blir ett spöke på jorden, eller så reser man sig ur skuggorna starkare än någonsin. Wales har valt den rätta vägen, och i sommar spelar man sitt första EM-slutspel. Gary Speed må ha lämnat livet, men pappa Roger är säker på sin sak:

– Gary kommer att blicka ner och njuta. Han kommer att vara stolt, så oerhört stolt.

---

Källor: BBC, The Telegraph, Daily Post, Daily Mail, Wikipedia.