Det är ju som det alltid är med finaler.
Krönika: Mot evighetens rike
Foto: Pawel Kopczynski/Bildbyrån
Diego Simeone känner igen portarna, Zinedine Zidane har redan varit därinne. Real Madrid ska vinna en titel man alltid ska vinna. Atletico Madrid ska skrämma iväg sitt eget spöke, dra på sig odödlighetens mantel och kliva in i evigheten.
Det tisslas om förväntningar, tasslas om förutsättningar, och så ska man hitta den där anekdoten, den där lysande vinkeln som ger matchen ett helt annat sken.
I det här fallet behöver vi inte leta särskilt länge.
För två år sedan tog Sergio Ramos avstamp mot stjärnorna och slet med sig motståndarnas hopp i sin näve.
När han landade låg bollen i nät och en dröm var död. Diego Simeone försökte veva igång publiken, men det fanns ingen möjlighet i världen att hans mannar skulle resa sig.
Nu står de här igen, Atletico Madrid och Real Madrid.
Atletico har dundrat förbi Bayern München och Barcelona för att komma hit. De har tystat tvivlare, spräckt skepsisbubblor och spelar sin andra final på tre år.
Real är här för fjortonde gången, och är man majestätisk får man finna sig i att segern smakar på ett annat sätt.
Världens mest framgångsrika fotbollsklubb ska spela hem en titel man siktar på varje år och knocka sin lillebror, peka på ärren som plågar den rödvita kroppen och se till att skapa nya.
Real är inte här för att man varit Europas bästa eller näst bästa fotbollslag i år, men har man en av världens bästa spelare i laget behöver man inte vara på topp hela tiden.
Cristiano Ronaldo går en kamp mot klockan. När han är färdig ska han ta Real i handen och peka mot portarna man slog upp för två år sedan.
Atletico var nära då.
De känns närmare än Real den här gången.
Diego Simeone har fortsatt lagt sitt pussel med perfektion. Han har byggt laget bakifrån, med ett ramstarkt försvar och en fullkomligt glödande Antoine Griezmann som ensam eminent i anfallet.
Den franske magikern målas nu upp som en av de riktigt stora, en som har det lilla extra och med trollerikonster nog att dra kaninen ur hatten inför ögonen på vilken publik som helst.
Simeone och Griezmann, Griezmann och Simeone. Det är drömduon som håller i nycklarna till evighetens rike. Det är bara det att portarna bevakas av Zinedine Zidane.
Det finns väl ingen fullfjädrad fotbollsfantast som på allvar kan mena att Zidanes skallning i en annan final brännmärkt våra hjärtan, att den sekvensen har tänt eld på de värmande minnen vi har med fransmannen.
Zidane har använt samma skalle till att nicka hem ett VM-guld, svingat iväg en vänstervolley i högerkrysset när en annan Champions League-final stod och vägde.
Han har gett estetiken och elegansen ett ansikte och blivit odödlig efter att ha gjort flera besök i det där riket som Cholo Simeone drömmer om att kliva in i.
Det blir en final att skriva sagor om, en match att minnas i epoker.
Världens bästa försvar med Diego Godin i fronten ska stånga iväg Ronaldo och Gareth Bale.
En urstark Sergio Ramos ska förvandlas till en urkraft igen, en Fernando Torres ska vinna den största av turneringar med sin allra första kärlek.
San Siro kommer att välkomna två rivaler med en så magisk mystik att tjugotvå startspelare förvandlas till drömmare när Champions League-hymnen dånar i Milanomörkret.
Sedan kommer spelarna att slå upp ögonen.
Sedan är de bara några timmar ifrån evigheten.
Nemrud Kurt
Foto: Pawel Kopczynski/Bildbyrån
Krönika: Mot evighetens rike
Diego Simeone känner igen portarna, Zinedine Zidane har redan varit därinne. Real Madrid ska vinna en titel man alltid ska vinna. Atletico Madrid ska skrämma iväg sitt eget spöke, dra på sig odödlighetens mantel och kliva in i evigheten.
Det är ju som det alltid är med finaler.
Det tisslas om förväntningar, tasslas om förutsättningar, och så ska man hitta den där anekdoten, den där lysande vinkeln som ger matchen ett helt annat sken.
I det här fallet behöver vi inte leta särskilt länge.
För två år sedan tog Sergio Ramos avstamp mot stjärnorna och slet med sig motståndarnas hopp i sin näve.
När han landade låg bollen i nät och en dröm var död. Diego Simeone försökte veva igång publiken, men det fanns ingen möjlighet i världen att hans mannar skulle resa sig.
Nu står de här igen, Atletico Madrid och Real Madrid.
Atletico har dundrat förbi Bayern München och Barcelona för att komma hit. De har tystat tvivlare, spräckt skepsisbubblor och spelar sin andra final på tre år.
Real är här för fjortonde gången, och är man majestätisk får man finna sig i att segern smakar på ett annat sätt.
Världens mest framgångsrika fotbollsklubb ska spela hem en titel man siktar på varje år och knocka sin lillebror, peka på ärren som plågar den rödvita kroppen och se till att skapa nya.
Real är inte här för att man varit Europas bästa eller näst bästa fotbollslag i år, men har man en av världens bästa spelare i laget behöver man inte vara på topp hela tiden.
Cristiano Ronaldo går en kamp mot klockan. När han är färdig ska han ta Real i handen och peka mot portarna man slog upp för två år sedan.
Atletico var nära då.
De känns närmare än Real den här gången.
Diego Simeone har fortsatt lagt sitt pussel med perfektion. Han har byggt laget bakifrån, med ett ramstarkt försvar och en fullkomligt glödande Antoine Griezmann som ensam eminent i anfallet.
Den franske magikern målas nu upp som en av de riktigt stora, en som har det lilla extra och med trollerikonster nog att dra kaninen ur hatten inför ögonen på vilken publik som helst.
Simeone och Griezmann, Griezmann och Simeone. Det är drömduon som håller i nycklarna till evighetens rike. Det är bara det att portarna bevakas av Zinedine Zidane.
Det finns väl ingen fullfjädrad fotbollsfantast som på allvar kan mena att Zidanes skallning i en annan final brännmärkt våra hjärtan, att den sekvensen har tänt eld på de värmande minnen vi har med fransmannen.
Zidane har använt samma skalle till att nicka hem ett VM-guld, svingat iväg en vänstervolley i högerkrysset när en annan Champions League-final stod och vägde.
Han har gett estetiken och elegansen ett ansikte och blivit odödlig efter att ha gjort flera besök i det där riket som Cholo Simeone drömmer om att kliva in i.
Det blir en final att skriva sagor om, en match att minnas i epoker.
Världens bästa försvar med Diego Godin i fronten ska stånga iväg Ronaldo och Gareth Bale.
En urstark Sergio Ramos ska förvandlas till en urkraft igen, en Fernando Torres ska vinna den största av turneringar med sin allra första kärlek.
San Siro kommer att välkomna två rivaler med en så magisk mystik att tjugotvå startspelare förvandlas till drömmare när Champions League-hymnen dånar i Milanomörkret.
Sedan kommer spelarna att slå upp ögonen.
Sedan är de bara några timmar ifrån evigheten.
Nemrud Kurt