Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 1 av 24 – Frankrike.

Alla blev Charlie Hebdo, alla började be för Frankrike. Knappt hade pistolkulorna hunnit klinga i marken förrän hela planeten höll upp pennor mot himlen och bad till högre makter. Svärdet hade svingats mot demokratin. Yttrandefriheten låstes in i fruktans fängelsehålor. Det var svårt att förstå. Det var lätt att sluta upp.

Dryga halvåret senare massakrerades Paris igen. Eiffeltornet grät för de oskyldiga offer som smattrats till döds. Världen erbjöd sin axel och en hel nation grät. I stormens öga, inne på Stade de Princes, spelade det franska fotbollslandslaget en obetydlig vänskapsmatch när det plötsligt ekade i betongen.

I efterhand har den här sekvensen målats upp som den allra mest konkreta kopplingen till att fotbollen inte är osårbar, odödlig. Hade självmordsbombaren lyckats ta sig in i arenan och detonerat så hade blodbadet varit ännu större. Nu kom smällen utanför. Psykiskt påverkades ett helt land en hel del ändå.

Frankrike är slitet och skräckslaget. Förorterna flammar av frustration, rädslan för nya attacker hänger som ett spöke över land och rike, och så sent som för två år sedan menade professor Claudia Senik att fransmän generellt sett känner sig deprimerade.

– I många fattiga länder är folk lyckliga med vad de har. Vi fransmän bara klagar på ett sätt som skadar moralen.

Som alltid fungerar dock fotbollen som ett skimrande ljus i mörkret. VM i Brasilien visade att fransmännen har ett lovande landslag på gång. Det är ett faktum som är befriande för fotbollsfantasterna som tröttnat på en spelartrupp som gör revolt mitt under ett slutspel. Det är glädjande för ett folk som vill känna stolthet för sina mannar ute på grönfältet.

Folket vill inte höra vem som har rätt när Nicolas Anelka och Raymond Domenech skriker på varandra i en gruppspelsmatch i VM. De vill inte det. De vill bara visa alla att det var just Frankrike som vann två raka mästerskap vid millennieskiftet, att de är kapabla till att göra det igen, och för första gången på länge känns Frankrike som ett landslag som faktiskt kan gå hela vägen.

Borta är några gnällspikar och gammelfarbröder. I stället är det Antoine Griezmann, Dimitri Payet och Kingsley Coman som kan göra kanterna till sina egna. Det är Paul Pogba, världens mest eftertraktade mittfältare, som trollar fram hopp och hysteri. Det är Raphael Varane som håller ställningarna i försvaret – och kanske blir det unge Anthony Martial som leder anfallet. Landslaget är inte problemfritt i år heller, men genomsyras av återfunnen karisma och spelar på sin egen hemmaplan.

Förbundskapten Didier Deschamps kan skicka ut en startelva med fart och finess. Centrallinjen är solid med kvalitetsspelare på varje innerposition. Varane har blivit precis så bra som alla trott att han kan bli. Pogba är visserligen spindeln i nätet, men får sällskap av tungviktare som N’Golo Kanté, Blaise Matuidi och Moussa Sissoko. Viktigt att komma ihåg är också sista utposten, Hugo Lloris, som dessutom bär kaptensbindeln. Överlag känns Frankrike som ett härligare fotbollslag att vila ögonen på, som ett välmående maskineri där kugghjulen snurrar rätt och där generationsväxlingen äntligen burit frukt.

Det går dock inte att bortse från forwardsfläcken på den franska solen. Fotbollförbundet har låtit meddela att avstängde Karim Benzema, som anklagas för att ha utpressat yttern Mathieu Valbuena, inte blir uttagen. Förbundskapten Deschamps var en av frontfigurerna när det färska beslutet fattades, och Benzema själv tog till Twitter för att vädra sin besvikelse:
"Det är olyckligt för mig och för alla som stöttar och alltid har stöttat mig."

Med Benzema hade offensiven sett annorlunda ut – men ibland är det som är, och då får det faktiskt bli som det blir.

När Frankrike kliver ut på gräset för premiär mot Rumänien kommer alla att titta på. För tredje gången på nästan två år dras människans blickar mot Paris, den här gången med hopp om att betrakta någonting ljuvligt och inte hjärtskärande. I betongen ska någonting annat än explosioner eka. Högtalarna kommer att spela upp en nationalsång som manar till marsch och match:

"Allons enfants de la Patrie. Le jour de gloire est arrivé".

Res er, ni söner av nationen. Nu nalkas ärans stora dag.

Där och då, i exakt det ögonblicket, tar ett sympatiskt landslag sitt land i handen för att visa vägen mot en gyllene himmel. Den börjar någonstans där Eiffeltornet slutar. Den slutar någonstans där oändligheten börjar.

Källor: BBC, The Telegraph, The Local, UEFA:s officiella hemsida, Metro Lyrics.

---