Foto: Rich Graessle/Bildbyrån

Exklusiv intervju med Markus Holgersson om proffslivet i USA

Publicerad: 2013-06-29 17:30 Utlandsproffs

Fotbolltransfers.com har varit i New York och träffat utlandsproffset Markus Holgersson – som berättar om hur han hamnade i Red Bulls, det sociala och professionella livet i USA, sin och Helsingborgs framtid och mycket mer.

2011 var han helt ordinarie när Helsingborgs IF tog SM-guld och fick chansen med landslaget i januariturnén. Markus Holgersson, 28, var dock sugen på en ny utmaning.

Till slut blev det en flytt till Major League Soccer och New York Red Bulls. Men det var inte dåvarande svenske tränaren Hasse Backe som handplockade försvararen.

– Nej så var det inte. Jag har en vän, André Shei Lindbäck (jobbar nu som agent) som kände dåvarande andretränaren som också var från Norge, och så var sportchefen norsk. Vi bestämde ett möte, jag åkte till Oslo och träffade sportchefen. Sen var det på den vägen, säger Holgersson till fotbolltransfers.com gåendes längs New Jerseys kust. 

– Jag pratade även med Hasse Backe på telefon, men det var ingen handplockning på det sättet. Utan det var mer via kontakter. I dagens värld är det så jäkla viktigt med kontakter. Ska man komma någonstans i arbetslivet eller fotbollslivet… känner du ingen så är det ingen som vet vem du är, fortsätter han.

Valde mellan pengar och äventyr
Trots att Markus Holgerssons kontrakt med HIF var utgående och inget utbildningsbidrag utgick i samband med hans övergång var intresset inte så stort som man kan ha trott.

– Nej, jag hade faktiskt inte många alternativ. Och marknaden var rätt så mättad på den tiden, men jag hade några anbud, några intressenter utomlands. I Sverige hade jag vunnit allt med Helsingborg, så varför skulle jag gå till en annan skandinavisk klubb – det finns inget att tjäna mer pengar i Danmark eller Norge, säger 28-åringen.

– I Sverige har jag alla mina vänner och familj, ska jag spela någonstans så är det i Helsingborg. Så egentligen var det inga alternativ där över huvudtaget. Det var ingenting jag tittade på heller. Det var utanför, då var det Red Bulls och en klubb till som var intressanta i slutändan, fortsätter han.

Vad var det andra alternativet?

– Det var i Tyskland, andraligan där. Och ser man till pengar är det stor skillnad, Tyskland var klart bättre. Men ser man till äventyret var det en ännu större skillnad med New York.

Du valde alltså bort pengarna för ett coolare äventyr i New York?

– Valde bort ska man inte säga, jag har det bra här med. Jag har en toppallsvensk lön här, jag bor bra och lever bra. Men det hade varit mer i Tyskland. Om man tänker i ett längre perspektiv, vad är det som ger mig mest? Tänk att få bo i den här staden, och bara åka in där (pekar mot Manhattan) och träffa på olika kulturer varenda dag bara genom att gå på gatan eller sätta sig någonstans. Det är så mycket folk som kan interagera med dig hela tiden. Du lär känna folk som kan ge dig så mycket mer.

– Hade jag varit i Tyskland tror jag att man hade blivit lite mer inlåst med just fotbollen. Här får man mer ett äventyr på ett helt annat sätt. Soccer, folk vet ju inte ens vad det är. Jag har haft kompisar på besök som tagit en taxi till arenan, chaufförerna har inte ens vetat vart de ska köra. Du är ju ingen här. Men samtidigt så är du så mycket mer här. Och äventyret att resa runt och se hela kontinenten, det är ju fantastiskt.

Äventyraren i dig vägde alltså tyngre än en tryggare ekonomi?

– Ja, absolut är det så. Men samtidigt har jag kommit upp i den åldern där man tänker vilket steg är bäst att ta? När jag tog steget ut för ett och ett halvt år sedan, då räknade man att man kanske hade sex, sju, åtta år kvar. Jag pratade med Hasse Backe, han sa att MLS är ungefär som holländska ligan, och det kan jag väl hålla med om. Det är bättre än Allsvenskan i varje fall.

Fotbollslivet skiljer sig inte avsevärt
Vi befinner oss i Newport, på andra sidan Hudson River från Manhattan. Här, i ett fint höghusområde, bor Markus Holgersson. Vi kliver in på Starbucks och fortsätter samtalet över en kopp kaffe.

– Fördelen med att bo här i Newport är att man får en bra lägenhet för pengarna, det är fortfarande dyrt, men du får bättre standard än om du ska bo inne på Manhattan för den summan pengar. Sen tar du dig lättare överallt. Man kan snabbt ta sig till Manhattan, till Newark flygplats, till träningsanläggningen, vill du ha lite natur ovanför New York så går det också.

– Här ute finns vägar överallt. Det går mycket snabbare än inne på Manhattan, om man nu ska lite längre. Manhattan är fantastisk med tunnelbanan. Sen är det rent och snyggt här. Finns ingen vidare kriminalitet. Dessutom finns alltid Hoboken som är livligt, det finns det mesta. Man är nära till allting här, förklarar Holgersson sitt val av bostadsområde.


Foto: Ninib Staifo.

Sejouren i New York Red Bulls är Markus Holgerssons första i utlandet. Rent fotbollsmässigt är det dock ingen omvälvande förändring.

– Det är egentligen inte så himla stor skillnad på fotbollsvärlden, det är samma rutiner som vi hade i Helsingborg, vi tränar ungefär lika mycket och vi har ungefär ledigt en gång i veckan som vi även hade där. Träningarna och fotbollsbiten är ungefär de samma, säger 28-åringen och beskriver en typisk dag:

– Man kör till jobbet eller fotbollen runt klockan 9, då är man hemma runt 15 igen. Det är ett pass om dagen. Under försäsongen kör man så klart lite hårdare, då är det fler pass. Men nu under säsongen är det ett pass om dagen. Sen lägger man alltid till lite styrka och sådant efteråt, då kombinerar man det med fotbollspassen. Så det är exakt samma som hemma.

Försäsongen är dock annorlunda jämfört med hemma i Sverige – den är kortare.

– Ja, så är det. Jag tror vi räknar att det är en månad kortare ungefär. Tror vi började 21 januari och sedan körde serien igång 3 mars. Då har man en och en halv månad försäsong. Det som är bra med det är att man snabbt kommer in i form och det roliga börjar mycket snabbare, problemet är att man har alla nya spelare som kommer in hela tiden. Laget är egentligen inte helt färdigt, den truppen du har vet du kanske inte förrän en vecka innan serien börjar.

– I fjol hade vi Hasse Backe, då var det ändå lite mer svenskt tänkt som jag är van vid, där jag fick spela mina fem till sju-åtta träningsmatcher. I år spelade jag en full träningsmatch innan serien började. Och det var vissa som inte ens hann spela innan serien började. Hur ska man då ha alla taktiska moment igång, hur ska laget kunna interagera när man sätter igång och inte får ett par träningsmatcher på sig? Och vi började också med två förluster. Eller en lika och två förluster.

Hur är vädret på försäsongen?– New York är ju som Sverige, men vi åker iväg i princip hela försäsongen. Det blev fem veckor i Florida, och sedan var vi i två och en halv vecka i Arizona. Det är bra väder, jättebra väder där.

Hasse Backe var ett stort stöd
Att Hasse Backe var tränare i Red Bulls var väldigt viktig för Markus Holgersson i samband med ankomsten.

– Det var jättebra för mig då jag kom in och kunde prata svenska och jag fick förtroende direkt, det har jag nästan inte haft i någon klubb innan där jag startat säsongen, förutom med Roar Hansen i Ängelholm. Men annars har tränare som jag haft inte riktigt trott på mig, säger han till fotbolltransfers.com och fortsätter: 

– I Helsingborg med Bosse Nilsson. Conny Karlsson första året (också i HIF), de kände inte mig på det sättet, och jag har ju en viss spelstil, jag har ingen vacker spelstil. Det gör väldigt mycket för första intrycket, hur ditt kroppsspråk är och hela den biten. Hasse Backe trodde på mig direkt, och förmodligen kollat upp mig, vad jag är för en spelare. Jag vet att han har bra kontakt med Jesper Jansson (sportchef i HIF) – som har stort förtroende för mig. Det hjälpte mig väldigt mycket i början.

Efter fjolåret fick Hasse Backe och hans skandinaviska stab lämna Red Bulls. Ny huvudtränare inför den här säsongen är Mike Petke – som omedelbart petade den svenske försvararen.

– Med den nye tränaren fick jag sitta på bänken de två första matcherna i ligan, jag hade inget förtroende alls. Han var tredjetränare förra året. Red Bulls sökte en ny tränare, han kom in på ett bananskal kan man väl säga och fick ta över. Vi har nu spelat tio omgångar (vid intervjutillfället) och jag har startat de åtta senaste. Nu, de fyra senaste matcherna har vi nio av tolv poäng. Det har gått spikrakt uppåt. Det har ju också att göra med övergångar, folk börjar lära känna varandra.

– Vi kommer inte vara något riktigt bra lag förrän kanske när slutspelet börjar. Har man tid till det egentligen? Nu har vi en bra period, men det kommer gå så här upp och ner hela tiden tack vare att vi inte blir det här laget, det tar tid att bli ett lag.

Intervjun ägde rum 2 maj, och New York Red Bulls har sedan dess spelat sju seriematcher till. Det har blivit tre vinster, två oavgjorda och två förluster.

Annan sporthistoria i USA
Markus Holgersson har efter en och en halv säsong hunnit bilda sig en uppfattning om MLS – som trots sin framfart fortfarande har en del att arbeta med.

– Det är en stor liga som har stor potential, men ligan äger dig som spelare och då kommer det här med trading (byte av spelare) in. Vilket som ligger dem lite i fatet också, för när man har de här stora förändringarna hela tiden så hittar man inte riktigt de här vägarna. Lagen blir inte så slagkraftiga som de kan vara, och lite det jag känner är att ligan söker vilken väg de ska hitta. Dom är inte riktigt på rätt spår än. De går in och försöker styra lite väl mycket ibland, klubbarna får rätta sig lite för mycket efter det, resonerar Holgersson.

Finns det någon diskussion inom MLS om att avskaffa det här systemet med trading och drafting som finns inom de andra sporterna i landet – som NBA, NFL och NHL?

– Hela den biten finns ju, det bygger på amerikansk sporthistoria helt enkelt. Det är ju inte förenligt med resten av fotbollsvärlden. Det är som förre sportchefen Erik Solér sa förra året, att man på de här sportchefsmötena nästan bara pratade om pengar. Man pratade nästan ingenting om fotboll. Och det är ju det som inte är bra egentligen, man måste ju se hur man kan utveckla fotbollen.

Farhågor för MLS
Ska någon klubb köpa loss Markus Holgersson innan kontraktet löper ut i december 2014 krävs ett godkännande från MLS.

– Exakt. Om min eller någon annans agent vill ha ett pris på en spelare går de först till klubben, klubben går till ligan och samma väg tillbaka och så får man ett pris. Och det kan ta en jäkla tid, det är inte helt enkelt. Det är mycket byråkrati i det.

Det kan ju hämma utvecklingen av ligan!

– Exakt. Inom landet är det ju hur smidigt som helst, då kan det gå i ett. Vissa spelare fick förra året reda på att ett plan väntar på kvällen. Det kan gå väldigt snabbt. Men inte när det handlar om internationella övergångar.

Det har aldrig varit snack om att du kan bytas bort till en annan MLS-klubb?

– När jag satt på bänken var det nog lite snack, jag själv hade ingen koll. Det är lite spekulationer från min sida, säger Holgersson och förklarar transfersystemet:

– Inom ligan kan man flytta när som helst på året. I övrigt, om man ska till eller från MLS, får man följa de internationella fönstren.

Om MLS kommer en dag och säger att du ska flyttas till en annan klubb i ligan – har du något att säga till om?

– Ingenting. Det enda jag vet är att jag har mitt kontrakt och att jag får de pengarna. Vissa har inte ens sitt kontrakt. Vissa tvingas förhandla om sitt kontrakt när de blir tradade.
Så där gjorde vi en bra lösning att jag kunde få ett kontrakt som står sig hela tiden. Så jag vet vad jag har, det är rätt så viktigt.

Just nu är Markus Holgersson ensam svensk i MLS. Men han har haft kontakt med före detta allsvenska kolleger som också varit på andra sidan Atlanten.

– Adam Johansson har jag pratat med en del, vi var på samma läger i Arizona den här försäsongen innan han flyttade till IFK Göteborg. Det var lite roligt faktiskt. De hade egentligen inte gett något direkt besked att han inte skulle vara önskvärd där mer, och sedan helt plötsligt var han ute. Det var väldigt tur att IFK Göteborg kunde nappa. För annars hade han suttit lite i en rävsax där.

– För jag tror att till sommaren hade det hänt något för honom. Han hade ju kontrakt med Seattle, men säg att man inte är önskvärd och får sitta på bänken eller riskerar att bli tradad var som helst. Har man då tjejen med sig blir det lite jobbigt. Jag tror att han då tog det beslutet att vi flyttar hem och tar säkerheten istället.

Och så fick han ett fyraårskontrakt med IFK Göteborg!

– Ja, men det är han ju värd. Han kommer ju tillbaka och tar en startplats direkt. Det är en duktig spelare.

Världsstjärnor och juniorer i samma lag
I New York Red Bulls är det stora skillnader i truppen. Det finns allt från unga collegekillar till forna världsstjärnor. Bland annat kan man se Thierry Henry, Juninho och Tim Cahill i laget. De kontrasterna blir väldigt tydliga.

– Det är ju det som händer när man har 25 till 30 man. Då har du de som kommer härifrån, från College, och de spelar fotboll ungefär tre månader om året, alltså säsongen. Och sedan har de ingenting. De tränar vidare, men de har så strikta regler kring det. Sedan kommer de till ett professionellt lag där det finns världsstjärnor, eller tidigare världsstjärnor, som är fantastiska, visst det går inte lika snabbt för dem längre men i tanken är de långt före.

– Det blir en kontrast. Och man ser frustrationen lite ibland, hos framför allt Henry. Man måste på något sätt försöka få stjärnorna att förstå att ”nivån inte kommer bli mycket bättre än så här, men vi kan ha dig som en hjälpande hand så att de försöker lära ut det dem kan och samtidigt få stjärnan att vara så glad som möjligt”. Du behöver inte göra allting, alltså lite finfördelat, men ändå hålla dem på bra humör. Det är det jag menar med teambuilding och gruppdynamik, lär dig som coach att se det stora hela samtidigt som du på ett bra sätt kan handskas med spelarna individuellt utefter vad de kräver.

– Det var samma sak när vi hade Henke Larsson i Helsingborg 2009. Det är svårt att skapa ett vinnande lag om inte tränarkonstellationen har de kunskaperna och kan förstå situationen (med att ha en megastjärna). Du har en spelare som är van vid att bli toppbehandlad hela tiden, men nu helt plötsligt går passningarna inte fram. När han (Henry) gör sina löpningar så får han inte alltid bollen, för folk tittar inte upp. Det blir lite frustration över det, och han på sitt sätt sätter press på de yngre, och även på mig och oss i backlinjen, och istället för att höja så kanske det blir en sänkande nivå. Det kan bli lite destruktivt. Och om man ser på Helsingborg när Henke Larsson var där så spelade vi fantastisk toppfotboll, men vi hade en lägstanivå som var urusel. Så du har både botten och toppen, och det är samma sak med oss i Red Bulls.

Det var ju först när Henke Larsson lämnade och Conny Karlsson kom in som ni började vinna titlar med HIF!

– Precis, och det var då vi blev ett lag helt enkelt. Vi spelade kanske inte lika bra som innan, men vår lägstanivå var mycket högre, säger Holgersson och fortsätter:

– Men även om vi blev mer ett lag när han lämnade så tror jag han var med och skapade en hype kring föreningen och en grund, ett offensivt tänk som vi kunde bygga vidare på och tillsammans med en trygghet i laget och taktisk defensiv, skördade vi framgångar de kommande åren.

Tror du att Red Bulls kan få samma effekt om Henry skulle lämna - att laget så skulle höja sig?

– Ja, men man har ändå kvar de här problemen med att ha tre spelare (Designated Players) utanför lönetaket. Det är därför det är så viktigt att få in rätt spelare.

Har hittat sin roll i Red Bulls
Någonstans mellan juniorerna och de allra största stjärnorna finner vi Markus Holgerssons status i Red Bulls.

– Jag tror att jag har en del respekt, och folk lyssnar nog när jag säger något. Sen är jag lite lågmäld och sådär, jag behöver inte prata hela tiden. Utan kommer mer med små tips och försöker den vägen. Det är många här som inte är så fotbollskunniga, utan väldigt bra fysiska, bra med bollen, bra tekniska, men att tänka fotboll är det många brister på, säger han till fotbolltransfers.com och fortsätter:

– I backlinjen är det så att går man bort sig så syns det direkt, och det är också en sådan grej: om jag blir bortdribblad så syns det mycket mer eftersom oftast är det ingen som täcker upp för mig, men om det är någon annan som blir bortdribblad så kan jag styra rätt och täcka upp med understöd. Där har jag väl fått en del skit som jag inte ska ha. För att jag är mer taktiskt skolad. Oftast för att jag är ett steg före. Är det något jag får beröm för av mina egna så är det att jag ofta är positionssäker.

Hur är det med exempelvis med en spelare som Juninho – som kanske är en av världens bästa frisparksskyttar – kan han och Henry stå där på träningen och ge råd till yngre om hur de ska tänka och agera i olika situationer?

– Henry är väldigt duktig på det faktiskt, Henke Larsson också i HIF, de är rätt så lika varandra. Får de inte riktigt som de vill kan de vifta mycket med händerna, men när de är sansade och på bra humör är de bra pedagoger, går fram till andra och vill dela med sig. Det är sådant man som tränare måste se och styra in dem på. För alltför ofta blir de frustrerade lite för mycket för att de inte får bollar, vi är inte tillräckligt skickliga helt enkelt och de är snabba i tanken, men då måste man försöka få in dem på den vägen att ”hjälp till istället för att stå där och vifta, för det hjälper ingenting”. Även om man förstår deras frustration.

Har du haft någon frisparkslektion med Juninho?

– Haha, nej. Jag är väl ingen riktig frisparksläggare.

Men kan inte det vara lite kul ändå?

– Jo, det hade varit roligt att få se hur han skjuter. Jag vet att han i Florida la upp bollen några gånger och fick till ett par riktigt läckra träffar rakt upp i krysset. Han har ju det här Cristiano Ronaldo-tillslaget. Jag förstår att målvakterna har problem, bollen går bara rätt ner och dyker helt plötsligt.

Lärt sig av förre Barça-stjärnan
Under första säsongen i Red Bulls hade Markus Holgersson mexikanaren Rafael Marquez, tidigare i Barcelona, som lagkamrat. De bildade ofta mittbackspar. Och svensken lärde sig ett och annat.

– Han var både mittfältare och mittback, så vi spelade en del ihop. Ja det är ju klart man lärde sig hela tiden av honom, men det han framför allt var duktig på som man kanske inte riktigt tänker på, är att han är fruktansvärt bra med bollen. Bilden av honom är ju att han är en slugger, tacklar ner folk, det gjorde han också, men han är fantastiskt duktig med bollen. Fantastiska crossar och bra passningar.

Och det är just på den fronten Markus Holgersson känner att han utvecklats mest.

– Det spelet tror jag att jag lärde mig mer av än det defensiva, och det är väl där jag också tagit mina största steg. Största steget är att driva bollen framåt och värdera lägena och passningsspelet. Och det andra är en-mot-en-situationerna. Jag har blivit bättre med fötterna mycket tack vare att vi alltid börjar spelet bakifrån, framför allt med Hasse Backe. Nu i år har det blivit lite annorlunda tack vare lite annorlunda spelare i backlinjen, säger han och fortsätter:

– Sen har det varit taktiska problem där man ofta varit ensam, inte många som täcker upp för dig. Bara en så enkel grej som när man går upp i nickduell, i Sverige lär vi oss tidigt att vi ska backa in och bilda tre block bakom, här har man inte den tanken direkt. Utan du måste värdera alla situationer en extra gång samtidigt som du snabbt måste vända och veta när du ska gå in i situationen. Men jag skulle säga att jag tagit tre-fyra kliv framåt.


Foto: Ninib Staifo.

Beckham vs Henry
Red Bulls har inför den här säsongen bytt över ett dussin spelare. Svensken är inte helt tillfreds med att ständigt behöva ”bygga om”.

– Förra året hade vi också en del nya som kom in, men mot slutet började vi ändå bli ett lag, och blev mer tajta ihop. Men nu kommer man in på försäsongen med en ny tränarstab, nya kringfunktioner, nya spelare, det ska testas många spelare så man vet inte riktigt vilka spelare som är i laget, eller vilka som får kontrakt eller inte. Det är en väldigt osäker process även om tränaren kanske ser mig som en startspelare så blir man osäker. För man får byta runt och spela med många olika, och man vet inte vilka som kommer vara på de platserna.

– Det är en osäkerhet som jag tror skapar en hel del problem, onödiga problem. Bara det här att skapa ett lag, nu börjar vi bli mer av ett lag, men folk känner inte varandra. Tar man in 10-15 nya spelare, hur ska sportchefen och tränaren veta vad det är för personer. Det finns så himla många duktiga spelare, men om de inte fungerar tillsammans kommer man aldrig vinna någonting.

Är det lite av den amerikanska sportkulturen att vi bygger ett lag och så ska det vara färdigt när slutspelet kommer – just för att man har det systemet med playoff?

– Jag tror inte man tänker så, jag tror man mer tänker att man bygger efter spelare, vilka man har. Och det här med Juninho, det attraherar ju väldigt många brasilianare och sydamerikanare över lag, så där tänker man pengar. Henry där tänker man pengar, men han är fortfarande en fantastisk spelare. Med Marquez får du hela Centralamerika. Finns jättemycket mexikanare och centralamerikanare. Tim Cahill får man Englandsbiten och Australien, han drar ju jättemånga. Så egentligen saknar vi bara en stor amerikan.

Vem av alla dessa stora stjärnor är du mest imponerad av?

– David Beckham får jag nog säga. Av de jag spelat med så är det självklart Thierry Henry, den spelintelligensen, i Arsenal var han ändå känd för sin speed och att han kom runt på det sättet, men han har ju en fantastisk spelintelligens som man inte tänker på, och slår öppnande passningar, som bara han kan se. Den biten är fantastisk. Annars, MLS över lag, är det Beckhams professionalism. Han verkar ta hand om sina lagkamrater, han bygger någonting av sig själv för lagets bästa, och den biten är jag väldigt imponerad av. Och de vann ju serien två år i rad när han var där.

Markus Holgersson förstår verkligen att Zlatan Ibrahimovic känt att David Beckham varit väldigt viktig för honom i Paris Saint-Germain.

– Definitivt, dels har han tagit fokus från Zlatan, men samtidigt är han inte en diva, han är inte egocentrisk som många av dem stora är vad jag förstått. Så jag skulle nog säga Beckham på sitt sätt, Henry på sitt sätt.

Det är ju långa avstånd mellan matcherna i MLS – tär alla resor på en?

– Vi har sex-fyra i bortamatcher än så länge, och vi har två till denna vecka som kommer. Så vi kommer ha åtta-fem i bortamatcher i början. Och dels var vi borta hela försäsongen, i tio veckor, och sedan börjar det med två långa bortamatcher med sextimmarsflyg, och det tär mer än vad man tror. Sen har jag inga problem med att resa, men mentalt blir man trött. Det hade varit skönt att ha ett par veckor här hemma.

– Det är ju två Conferences – vi möter de på andra sidan en gång och de på vår sida tre gånger. Det är som med Chicago, det är två-tre timmars flyg och de är på vår sida. Columbus som vi möter nu i helgen, det är också nästan tre timmar med flyg. Det är ju inga korta resor. Och så åker du alltid dagen innan, nu kommer vi komma hem dagen efter, så där har du tre dagar. Så har vi Montreal mitt i veckan hemma, sedan en bortamatch nästa helg. Så man är hemma tre dagar och sedan iväg igen. Det kan bli lite jobbigt.

Du blir inte igenkänd varken här i Newport (New Yersey) eller New York?

– Det är ytterst sällan. Man kan gå precis vart man vill. Det är skönt. Men i Helsingborg har jag aldrig varit någon kändis på så sätt, men där kunde man ändå få blickar och det är rätt roligt när en äldre herre kommer fram och vill prata lite fotboll, det är skönt på sitt sätt, här är det ju ingen som pratar fotboll överhuvudtaget. Det är knappt några barer som sänder fotboll.

Inte ens de största stjärnorna blir igenkända?

– Det var det jag skulle komma till. Om vi tar skådespelare, när jag är inne i New York (Manhattan), jag ser inga skådespelare, jag kan räkna på mina fem fingrar eller tio, vilka skådespelare jag sett, man ser inte kändisar så ofta. De kan gå där i miljonstaden helt utan problem. Med Henry och dem är det förmodligen samma sak.

När folk väl ser Henry – känner de igen honom?

– Alltså runt matcherna gör dom ju det, då är det fotboll som gäller, annars inte. Nu senast mot Toronto, då stod det 150 personer efteråt och ville ha autografer av Henry, på så sätt är det en del. Men annars om vi kommer någonstans som inte är fotbollsrelaterat är det inte alls mycket.

Njuter av livet i New York
Det råder dock inga tvivel om att fördelarna väger över nackdelarna med att fotbollslivet är anonymt i USA.

– Det är mycket mer fördelar, absolut, säger Markus Holgersson.

Rent socialt njuter svensken för fulla drag i den världsmetropol som New York är.

– Det är fantastiskt, det är en av sakerna till att jag väljer en miljonstad. När du är hemma i Sverige, när du är fotbollsspelare, om du har match på lördag eller söndag, så kan du egentligen inte göra något från onsdag-torsdag, för då måste du sköta dig med sömnen, äta rätt och hela den biten. Du kan inte vara ute sent, du kan inte vara ute och göra något. Då har du måndag, tisdag och onsdag. Vad ska du då göra i Sverige?

– Men här kan jag gå in spontant och göra vad jag vill. Här är det alltid någonting: konserter, musikaler och sportevenemangen är helt fantastiska i den här staden. Så det finns alltid någonting du kan göra. Det är det bästa med att vara här, säger Holgersson.

Markus Holgersson reste helt ensam som singelkille till New York och bor själv. Det tycker han varit en fördel.

– Ja, framförallt att man inte behöver… man tar inte med sig något eller någon som man måste ta hand om. Om jag hade haft med mig någon så hade hon säkert kunnat ta hand om sig själv, men man får ändå ett ansvar att det ska passa för henne också. Speciellt när vi reser så mycket tror jag att det kan vara lite jobbigt.

– Där har vi Adam Johansson igen, nu vet jag inte om hans flickvän hade hemlängtan, det är inte så himla lätt även om man kommer till en bra stad. Så där var det nog en fördel, framför allt förra året, att jag kom själv och kunde upptäcka så mycket som jag gjorde. Och framför allt min norske lagkamrat det året, vi bodde grannar och hade fantastiskt roligt.

Har du någonsin haft någon hemlängtan sedan du flyttade hit?

– Jag brukar ta seden dit jag kommer och brukar trivas nästan överallt. Så det är inget som stör mig direkt, det är klart att man kan vara trött och så där. Men hemlängtan: njae. Men när jag var hemma nu i julas kände man att det här är hemma. Helsingborg är hemma för mig, där kommer jag att bo resten av livet efter karriären. Därför är jag så glad att jag kan få chansen att komma hit till New York. Därför är jag glad för HIF, inte att de hjälpte mig hit, men att det var en positiv ton, för sättet man lämnar på kan ibland vara i en dålig ton. Jag har bra kontakt med Jesper (Janssson), de skötte det väldigt bra.

Vad är den största skillnaden du upplever mellan HIF och Red Bulls?

– Det är framför allt resurserna. De fixar allting här, om det händer något så går allting mycket snabbare. De har kringfunktioner som kan hjälpa till med allt. I Helsingborg blir det lite klippa och klistra, tack vare att du måste ha en smalare organisation, vilket är självklart.


Foto: Pontus Ferneman/Bildbyrån.

Följer HIF och hyllar Roar Hansen
Trots att Markus Holgersson befinner sig på andra sidan Atlanten följer han Helsingborgs IF så gott han kan.

– Jag följer allting, varenda HIF-match, om det inte krockar med någon träning eller något. I så fall får man lyssna på radion eller något. Jag köper matcherna på C Sports, och det fungerar hur bra som helst. Skitbra faktiskt.

Att Roar Hansen tagit över klubben i hjärtat är något som verkligen gläder mittbacken.

– Jag har ju haft Roar innan och är väldigt positiv till honom, och det var egentligen han som gav mig chansen att komma tillbaka till elitfotbollen över huvudtaget, så på lång sikt tror jag verkligen på HIF, men redan på kort sikt så har de redan ett fantastiskt lag som kan slåss om guldet redan i år, säger han.

– De kan spela fantastisk fotboll, men lägstanivån vet man inte när det är nytt. Det är samma med oss, när det är mycket nytt och när man ska interagera tillsammans så förstår man inte alltid varandra direkt med nya saker. Det är därför jag tror HIF kommer bli bättre ju längre säsongen lider, fortsätter Holgersson.

Det pratas alltid om att Roar Hansen spelar en teknisk och mycket passningsinriktad fotboll med formationen 4-2-3-1 – är det precis så du upplevt det?

– Exakt så. När jag tänker tillbaka på tiden i Ängelholm, när jag hade Roar, så hade vi bland annat Jacob Augustsson som mittback, och jag spelade väl högerytter och högerback och varenda jävla situation spelade vi ut bollen. Vi slog nästan inte en enda långboll och det… på lång sikt är det väldigt utvecklande. På kort sikt måste du självklart skicka iväg bollen ibland, men på lång sikt är det en utvecklande fotboll, att hela tiden försöka hitta spelvägar, folk som vill komma och ha bollen, folk som vill vara med i spelet hela tiden.

– Det tycker jag är det roligaste med Roar, vi hade mycket spelövningar och mycket tävlingar över lag hela tiden. Det var bra tempo, framför allt gruppen vi hade i Ängelholm, vi hade en fantastisk grupp i HIF med Conny också, men den i Ängelholm var fantastisk, och det är något av det positiva med Roar. Han skapar den här gruppkänslan att du är oövervinnerlig, och det vinner du också matcher på i längden. Man har en tro på det man gör, även om det inte alltid är rätt.

Hoppas på återkomst
28-åringen hoppas i framtiden kunna avsluta karriären i Allsvenskan, och då är det bara Helsingborgs IF som gäller.

– Ja, absolut har jag gärna något år i Helsingborg, om det framför allt passar med Helsingborg när det är dags för mig att ta klivet tillbaka. Sen vet man inte om det blir efter min sejour här eller om jag tar ännu en länga. Men det beror på hur kroppen känns också. Kan jag spela som Henke Larsson till jag är 37-38, ja då kanske jag inte återvänder förrän om ett par år. Kan jag inte spela längre än till jag är 30-31, då kommer jag hem efter det. Så vi får väl se.

– I Norden är det egentligen ingenting annat än Helsingborg som är aktuellt. När jag kommer hem så kommer jag hem. Och då vill man bosätta sig där.

Då är det ett extra plus om Roar Hansen är kvar?

– Ja absolut, förhoppningsvis. Han skrev på för tre plus två år, det är ett stort plus. Förhoppningsvis är Jesper Jansson också kvar, då vet man att man är välkommen i alla fall.

Men i dagsläget finns inga planer på att lämna New York före kontraktstiden löper ut?

– Nej, jag har egentligen inte tänkt så mycket. Sen får man se hur det går. Går det bra vill man givetvis testa något nytt. Nu har man ett och ett halvt år i New York, det är väl egentligen ingen tid, det har gått väldigt snabbt, jag upptäcker nya saker varenda dag och det är det som är så fantastiskt över att vara här. Sen finns det väl alltid att man vill se något nytt, och den äventyrslusten, och passar det rätt så får vi se vad som händer.

Brokig karriär
Det har varit en lång väg att vandra för Markus Holgersson innan proffsdrömmen i USA förverkligades.

– Jag har ju haft en brokig karriär. Jag spelade i ungdomslaget i HIF, men fick inte chansen i A-laget, jag blev utkastad där. Då hamnade jag i Stockholm, jag gjorde lumpen där i 15 månader utan fotboll. Så då fick man lära sig det. Men det var nog det bästa jag gjort i mitt liv, och det är därför jag kommit hit, säger han och utvecklar:

– På grund av lumpen har jag lärt mig väldigt mycket att tro på mig själv och bli trygg i mig själv, så att jag kunnat komma tillbaka till fotbollen. Många som blir utkastade och inte får chansen från U-laget till A-laget… det blir inte mycket mer utav många av dem, men jag tror att jag gav det en chans till på grund av lumpen – för jag växte mycket som människa, jag lärde mig mycket om mig själv.

Du känner att det har stärkt dig att karriären inte varit spikrak?

– Absolut, absolut. Sen, hade den varit spikrak så hade man varit längre förmodligen.

Det är väl inte säkert – du kanske inte hade haft samma mentala styrka?

– Nej, det är inte säkert det heller. Du har rätt. Jag kanske inte hade blivit lika stark mentalt. Den biten har jag väldigt mycket nytta av. 

Landslaget är dock ingenting skåningen tänker på numera.

– Inte alls. Jag hade min chans, jag fick följa med där till Qatar (januariturnén) och hade två fantastiska veckor. Sedan dess har jag väl egentligen inte hört någonting. Ska jag ha någon chans egentligen så är det som ytterback, jag spelade som det mestadels i Helsingborg, men som mittback… där är vi ju riktigt bra, sen har vi många nya på väg, där känns det som att det är många som Erik Hamrén rankar högre.


Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.

Markus Holgersson var nöjd med sina prestationer i Qatar, men känner inte att det spelade så stor roll.

– Jag kände egentligen… det gick bra för mig, alla träningar gick bra, det var inga problem, och matcherna vann vi. Men det kändes inte att det var så avgörande. Mer än att han fick lära känna mig som person. Så jag skulle mer säga att konkurrenssituationen som mittback, det är väl det som är hindret egentligen. Det finns en del som är bättre.

Fått ett vidare perspektiv
Skånepågen känner att han utvecklats enormt som människa sedan flytten till New York. Holgersson är väl medveten om vad som varit mest givande.

– Att man måste vara ”open-minded”, du träffar så mycket annorlunda saker som många, om man är konservativ, tänker ”vad är detta?”, men här blir det naturligt på något sätt. Och det är det som är så jäkla skönt, du lär dig att se det på ett öppet sätt. Och det är något som jag kommer ta med mig, att vara positiv till dess att dom gör något galet. Man behöver inte alltid klanka ner så fort… vi är väldigt glada för det i Sverige att är det någon som sticker ut lite så ska han ha en tryckare i sidan, men här finns så fantastiskt mycket olika människosorter som kan vara glada tillsammans. Det är vad jag framför allt lärt mig.

Du kommer hem till Sverige en vacker dag med mycket större toleransnivå!

– Exakt, ett vidare perspektiv kan man säga. Med homosexualitet och personer med stilar som sticker ut och den biten, folk interagerar på ett helt annat sätt, man ser det öppet och det blir jag så himla glad över. Jag var på West Village för några dagar sedan och där kunde jag se två killar pussas helt öppet, det är ingen som höjer på ögonbrynen.

– Men hade två killar gått hand i hand i Sverige så… toleransnivån är inte lika hög i Sverige som det är här, och det är man glad för. Sen är det unikt här i New York, det är inte så i hela i USA. I Södern framför allt är det nog inte så, men Barack Obama för väl med sig det här tänket. Det är jag glad för att jag kan lära mig. Det är kulturkrockarnas stad.

New York är staden som aldrig sover och det händer bisarra saker hela tiden – finns det någon situation du kan dela med dig av där du själv tänkte ”vad fan hände precis”?

– Om man ska ta det här med kändisar, jag var på en klubb, det var i början när jag kom hit, och Rihanna var på samma klubb, och det hade jag ju ingen aning om. Och dagen efter fick jag reda på det: bara en sådan sak. Det var säkert uppståndelse kring henne, men jag la inte ens märke till henne. Och jag tror att vid det bordet där jag kände några satt Rihanna bara en bit bort.

– Det enda jag kom ihåg efteråt var att det var några stora, förmodligen vakter, män vid ett bord, och jag tror att de tillhörde henne. Jag kommer ihåg allting från kvällen men inte henne. Det är ju en sådan sak i den här staden, man kan vara på samma klubb och man tänker inte ens på det.

Markus Holgersson avslutar en väldigt trevlig och insiktsfull pratstund med att beskriva vad som för honom är frihet i ”The Big Apple”.

– Det som är frihet för mig, det är att ta cykeln in till stan. På tio minuter kan man vara på Manhattan, det är frihet. Jag cyklar mycket här. Det är bättre att cykla här än man tro, men man måste tänka sig för var man cyklar. Du cyklar inte rätt in i på Times Square eller på femte och sjätte avenyerna. Man cyklar på andra och tionde avenyn, där det är enkelriktat, det går snabbt och smidigt. Man kan ta sig överallt samtidigt som man ser allting. Man kan ta in allting. Det är frihet för mig.

Ninib Staifo
ninib.staifo@fotbolltransfers.com