Nya tider har ställt nya krav.
Sekunder efter slutsignal ska journalisterna ha krönikan klar, en analys av vad som gått snett. Jag valde att vänta, lät ögonen vila på Roony Bardghji som var en av sex svenska spelare som löpte från kortsida till kortsida för att varva ner.
Vi är Sverige. Alla andra hade gått hem.
50 000 hade tagit sig till Nationalarenan för att sluta upp bakom sin nation, taket hade öppnats för en blågul raket att avfyras mot himlen – och så kom detta.

0-2 mot Schweiz. Ett solitt, stabilt Schweiz.
De är allt som Sverige borde vara, allt som Sverige har varit.
Granit Xhaka med taktpinnen i handen, Breel Embolo som inte blev superstjärna men ändå pålitlig på topp.
De klev ut på jordgubben för att skörda frukt av sin trygghet, av grunder som sitter. Manuel Akanji bröstade upp sig mot två blågula Premier League-briljanter och studsar nu framför ett rödvitt hav som stormar mot VM.

Så vem ska vi gapa på? Vart ska vi peka fingrar?
Jon Dahl Tomasson slängde äntligen in Lucas Bergvall i elvan och hade Roony Bardghji som joker i en kortlek han blandar allt snabbare. Publiken ville se glimten av sin gyllene generation, och Sverige var ett par rena Bergvall-träffar och en Isak-boll i stolpen från att spräcka nollan.
Men det håller inte att resonera så. Det funkar inte att tala om ”en annan matchbild” bara man hade hittat nät före Schweiz. Inte när det ser ut såhär.

Efter att Jon Dahl Tomasson kollapsat i Kosovo kom han till Stockholm, hamnade i underläge – och gjorde ett dubbelbyte som inte förändrade någonting, men som var talande för hur hans fingertoppar saknar känsla.
Daniel Svensson och Emil Holm är duktiga, dugliga fotbollsspelare, men kvar på bänken satt en flygande Anthony Elanga och en Roony med myror i brallan och magi i fötterna.
Bardghji fick komma in i slutet. Det fick inte Elanga.
Kanske passar inte spelsystemet honom – men ska man då inte hitta sätt att lirka in honom?

Har du en Premier League-ytter av hög klass i truppen kan du vikta din 3-5-2-formation så att anfallskraften kommer från höger, från Elangas kant.
Har du en av världens bästa forwards i truppen behöver du hitta sätt att frigöra snarare än att isolera honom. Alex Isak fick ju knappt någon chans att svinga sitt trollspö.
Viktor Gyökeres blixtrade till, men slog inte ner. Anton Salétros kom in och såg ut som en allsvensk spelare på hemmaplan, Yasin Ayari var under isen bland höstlöven och jag började tänka på Dejan Kulusevski, på kreativiteten och krigarinstinkten som han bär på och som saknas så mycket.

Schweiz sprang in 2-0 via ett svenskt ben. Banderoller om avgång vecklades ut, burop ljöd över arenan. 
Viktor Johansson, som tagit Roben Olsens plats, talade om hundraprocentigt stöd för förbundskaptenen, och spelarna är ju i dag så slipade att de knappast kommer att säga något annat även om de tycker det. Så det blir upp till oss andra att tycka – inte direkt efter slutsignal, men ett par timmar senare.

Om trygghet och grund saknas – vad ska vi ta avstamp från?
Om varken gas eller broms fungerar – vart ska vi ta vägen då?
Om Jon Dahl Tomasson är en bra tränare men inte en bra ”match” för Sverige – hur ska han ta oss till VM?
Jag tycker att han saknar förmågan att matchcoacha rätt, att han anfaller utan mönster, försvarar med huvudet före – och allt hade givetvis varit förlåtet om han vinner fotbollsmatcher.
Det gör han inte.

Nya tider ställer nya krav, och både dansken och svensken mår nog bäst av att gå skilda vägar.