Francesco Totti, 40, satte i dag punkt för sin karriär i Roma och därmed för sin tid som fotbollsspelare.

Lagkaptenen gjorde 307 mål på 786 matcher sedan debuten 1993 och avslutade med seger över Genoa med 3-2.

Efter matchen tog han ett tårfyllt och långsamt ärevarv på Stadio Olimpicos löparbanor, innan han avslutade med ett tacktal som han skrivit ner på papper.

– Vi är här. Stunden är kommen, stunden jag aldrig hoppades skulle komma. De senaste dagarna har så mycket fina saker sagts om mig. Ni har stått bakom mig, motiverat mig genom svåra perioder, och därför vill jag tacka er alla. Jag har gråtit i min ensamhet som en galning. Alla dessa år glömmer man inte bara så. Jag tackar er alla, även om det här inte är lätt för mig.

– Jag har pratat med min fru om hur dessa år har varit. Jag vill tacka mamma, pappa, bror, familj och vänner, min fru och mina tre barn. Jag vill inleda med detta, för jag vet inte om jag kommer klara av att prata klart. Det är omöjligt att förklara alla dessa år med några rader. Egentligen skulle jag vilja göra det med en sång eller dikt, men jag är inte bra på det. Jag har därför försökt uttrycka mig genom mina fötter, eftersom det känts så mycket lättare.

– På tal om det - vet ni vilken min favoritleksak var som barn? Bollen. Och det är den fortfarande. Men vid en viss punkt måste man växa upp. Det har jag fått höra, att tiden har bestämt sig för att sätta punkt. Fan ta dig, tiden! Det var likadant den 17 juni 2001 (när Roma vann ligan), men då ville vi att tiden skulle gå snabbt. Jag längtade tills domaren blåste av matchen och får fortfarande gåshud av tanken.

– Nu har tiden knackat mig på axeln och sagt att jag har vuxit upp. Han säger att från och med i morgon är jag vuxen, att jag ska ta av mig shortsen och skorna, att jag från och med nu är en man, att jag inte längre kan känna doften av gräset, känna solen i ansiktet, fyllas av adrenalin och sprudla av glädje när jag firar ett mål.

– De senaste månaderna har jag frågat mig själv varför jag har vaknat upp från den här drömmen. Det är som när man är liten och drömmer något underbart innan mamma väcker dig för att du ska till skolan. Du försöker somna om, men kommer aldrig hamna i samma dröm. Förtrollningen är bruten. Men den här gången var det ingen dröm, utan verklighet. 

– Jag vill tillägna det här brevet till alla barn som hejat på mig, till de som möjligen vuxit upp med mig och blivit pappor.

– Jag ser min karriär som en saga att berätta - och det är det värsta. Nu är det över, på riktigt. Jag tar av mig tröjan för sista gången. Jag kommer att vika den fint, även om jag måste erkänna att jag inte är redo att säga att det är över. Kanske blir jag aldrig redo.

– Jag är ledsen om jag under den senaste perioden inte har gett några intervjuer eller klargjort vad jag tänker, men det är inte lätt att släcka ljuset. Nu är jag rädd. Det är inte samma rädsla som när du står vid straffpunkten och ska skjuta. Den här gången kan jag ju inte se igenom hålen i nätet och veta vad som finns längre fram.

– Tillåt mig därför vara lite rädd. Den här gången är det jag som behöver er och er värme, den som ni alltid har visat mig. Med ert stöd kommer jag säkerligen kunna vända blad och ge mig in i ett nytt äventyr.

– Jag vill tacka mina lagkamrater, tränarna, direktörerna, presidenterna, alla som har arbetat vid min sida genom åren, fansen och Curva Sud - en referenspunkt för oss romare och Roma-supportrar.

– Att födas till romare och Roma-supporter är ett privilegium, och det var en ära att vara kapten för det här laget. Ni är och kommer alltid att finnas i mitt liv. Jag må inte kunna underhålla med mina fötter längre, men mitt hjärta är för evigt med er.

– Nu ska jag gå nerför trapporna, kliva in i omklädningsrummet som välkomnade mig som liten pojke och lämna det som en man. Jag är glad och stolt över att ha gett totalt 28 år av mitt liv till Roma. Jag älskar er.