Glenn Hysén, 60, var med och vann Uefacupen med IFK Göteborg 1982 och 1987. Han blev svensk mästare tre gånger.

Han var en kugge när engelska storklubben Liverpool vann ligan senast, säsongen 1989/1990.

Mittbacken var en absolut toppspelare på 80- och 90-talet. Hysén representerade även PSV Eindhoven och Fiorentina i utlandet.

Hysén, som vann svenska Guldbollen två gånger, hann dessutom göra 67 landskamper för Sverige. Han var lagkapten i landslaget. 

Under sin framgångsrika karriär hann Hysén spela med många världsstjärnor.

Fotbolltransfers.com har ringt upp profilen och bett honom att ta ut sin drömelva av tidigare lagkamrater.

MÅLVAKT

Bruce Grobbelaar, Liverpool
Kommentar: Bruce är en fullständig idiot, men på ett bra sätt. Fruktansvärt rolig. Men ibland visste man inte var han var, en gång nickade jag hem en boll, då stod han och tjötade med en supporter. Jag blev tvungen att springa tillbaka och rensa själv. Det är han i ett nötskal. Men han var en väldigt bra målvakt, ingen clown som många tror. Vältränad som fan, nästan som en gymnast. Han var riktigt bra.

FÖRSVARARE

Högerback: Eric Gerets, PSV Eindhoven
Kommentar: Eric är raka motsatsen till Grobbelaar. Är skittråkig, men var en förbannat bra högerback, speciellt defensivt. Han var belgisk landslagsman.

Mittback: Alan Hansen, Liverpool
Kommentar: Skulle jag välja ut en spelare i Liverpool genom alla tider skulle jag välja honom. En fantastisk människa, görtrevlig. Väldigt bra spelare, lite som Virgil van Dijk i dag, väldigt lugn. Hansen var samma typ, han var helt fantastisk.

Mittback: Sergio Battistini, Fiorentina
Kommentar: Också ganska lugn och behärskad, lite mer offensiv, följde med i anfallen ibland. Jävla go person. Ingen Grobbelaar-dåre, men trevlig ändå.

Vänsterback: Steve Nicol, Liverpool
Kommentar: Helt skadad han också, samma som Grobbelaar. Därför man hade så roligt i Liverpool, vi var mer eller mindre dårar och vann ändå ligan. Helt sanslöst. Den rödhårige skotten tog allt skitjobb bakåt eftersom han hade John Barnes framför sig. Han tog allt bakåt så att Barnes kunde ta allt framåt. Barnes var aldrig på egen planhalva. Nicol tog allt skitjobb och gjorde det jävligt bra.

MITTFÄLTARE

Högerytter: Ruud Gullit, PSV Eindhoven
Kommentar: Jättego kille. Fysiskt exemplar, var så jävla vältränad. Sanslöst, som ett monster. Har ju varit i klubbar som Chelsea och Milan. Jag mötte honom faktiskt med Battistini när han var i Milan. Då var han och Frank Rijkaard med och vi vann med 2-0. Gullit var en komplett fotbollsspelare: grym fysik, bra på huvudet, bra skott, bra fotbollspelare, bra på allt helt enkelt. Jävla go gubbe han också.

Defensiv mittfältare: Carlos Dunga, Fiorentina
Kommentar: Han vann VM 1994 med Brasilien. Det var jävligt oväntat att en sådan gubbe gillar bira, han är ju brasse ändå. Han drack bira som en dåre, vilken go gubbe. Men sedan när det var matcher och träningar så var han som en jävla geting, aggressiv som fan. Han sa ju till om du inte gjorde rätt på match: "Din jävla idiot spela till höger istället." Men privat var han suverän.

Offensiv mittfältare: Roberto Baggio, Fiorentina
Kommentar: Han var ju anfallare egentligen, men han får vara som en ”tia” i mitt lag. När jag kom till Fiorentina var han 18-19 år, hade precis kommit upp. Men fyfan vilken fantastisk spelare. Det jag kommer ihåg med honom... på bortaresorna låg han och pluggade buddhism, så jag tänkte: ”Vad fan håller han på med?”, jag hade ingen aning om vad det var. Men han mådde bra av det. Under en resa skulle jag läsa lite om det, men jag fattade inte ett skit.

Jag har en annan rolig historia med Baggio. En morgon kom vi ut på träningsanläggningen, det var lite dagg i marken, lite maskar som kröp upp. Så satt det ett gäng fiskmåsar, kanske 50-60 stycken. De var 70-80 meter ifrån oss. Baggio sa: "Kolla här nu”, så drog han en halvvolley mitt i högen, men vi visste att alla skulle försvinna innan bollen landat. Men en fiskmås var kvar och fick bollen mitt i huvudet och stendog. När vi kom fram låg en fiskmås död med tungan helt ute och Baggio började gråta. Killen var helt förstörd. Jag fick trösta honom i en kvart och sa till honom: ”Det är inte ditt fel, vi alla trodde att de skulle flyga iväg.”

Vänsterytter: John Barnes, Liverpool
Kommentar: Man behöver inte kommentera honom, så bra var han. Jävligt rolig, jag trivdes med folk i omklädningsrummet. Alla dessa spelare är jävligt goa, man njuter i deras sällskap. Det bidrog så klart till att fotbollen också blev bättre. Jag känner dem så väl och vi umgicks privat med familjerna. Tro fan att man vinner ligan. Han öste in inlägg till anfallare så att de kunde göra massa mål. Kanske den bäste jag spelat med, om inte så lätt topp fem. Hade, som jag tidigare nämnde, ett grymt bra samarbete med Nicol på vänsterkanten.
 

ANFALLARE

Ian Rush, Liverpool
Kommentar: Herrejävlar, vilken gubbe. Hans framgångar var mycket tack vare Barnes inlägg. Han gjorde väldigt mycket mål - han och Peter Beardsley. Men tror aldrig Rush gjorde mål utanför straffområdet. Det var alltid inne i straffområdet, han tog aldrig frisparkar eller något. Allt var inne i boxen och där var han dödlig. John Aldrige satt på bänken och gjorde lika mkt mål när han bytte av Rush. Ian är också så jävla go och skön person. Därför man mådde så bra när man spelade med dem.

Torbjörn Nilsson, IFK Göteborg
Kommentar: Fantastisk människa, väldigt ödmjuk. 1985 fanns det ett program som hette ”Oss emellan”, Per Ragnar var programledare. Torbjörn Nilsson och moderatpolitikern Ulf Adelsohn var gäster. Per Ragnar sa att de måste bryta eftersom gästerna var lite svettiga i pannan. Då kom jag in när sändningen bröts, men det var fortfarande live, kameran var på. Jag gick fram och duttade lite på killarna, så jag dunkade Torbjörn på huvudet, han tänkte: ”Vilken jävla idiot”. Jag dunkade till honom ordentligt. Till slut vände han sig om sa: ”Din jävel, det är ju du.” Sedan har den här historien en fortsättning. Förra året hade jag stämt träff med en journalist på ett hotell i Göteborg. En kameraman och en ljudgubbe var med. Varje gång jag sa något så dunkade ljudgubben micken i huvudet på mig, jag tänkte : ”Vafan gör han, jävla idiot”. Då visade det sig att det var Torbjörn Nilsson. Han hade ruvat på hämnd sedan 1985, haha. Helt sjukt.

På träningarna med Svennis spelade ofta forwards mot backlinjen, det var så tråkiga träningar att jag ville spy. Vi möttes därför ofta på träningar, jag och Torbjörn sa alltid till varandra: ”Vad har du för känsla, 0 till 5?”, svaret var alltid 1, det var så jävla tråkigt. Men det gav ju resultat, bara jävligt tråkigt. 

Torbjörn är verkligen en fantastiskt ödmjuk kille och var en strålande anfallare. Det är bara Gerets som är tråkig, resten i elvan är goa gubbar och var naturligtvis grymma spelare.