Cesc Fabregas, 32, lämnade Arsenal för Barcelona 2011, fortsatte till Chelsea och spelar nu i Monaco.
Fabregas om frustrationen: "Därför lämnade jag Arsenal"
Foto: Alexandre Dimou/Bildbyrån
Cesc Fabregas medan att han led medan andra bara skrattade när han försökte lyfta Arsenal.
Den spanske mittfältaren tar i dag till orda om frustrationen i Arsenal.
– Jag var kapten och satte mycket press på mig själv. Jag var tvungen att leda laget till titlar och gav allt. Ibland gick jag hem efter en förlust och grät, spenderade nätterna i sorg, säger han till Arseblog och fortsätter:
– Och när du förlorar en match och sitter på bussen helt förkrossad så hör du plötsligt andra spelare som skrattar och diskuterar vart de ska gå ut senare. Detta höll på i ett par år. Vi spelade fin fotboll och det njöt jag av, men jag satte press på mig själv och vid ett ögonblick kände jag mig ganska ensam.
Fabregas lyfter fram dåvarande lagkamraterna Robin van Persie och Samir Nasri.
– Framför allt de sista två eller tre åren kände jag att Robin och Samir var de enda spelarna på min nivå både taktiskt och mentalt. Det är inget arrogant att säga, utan bara hur jag kände då, säger han och fortsätter:
– Många tankar dök upp och jag kände mig ganska tom, dränerad mentalt och fysiskt. Jag visste djupt inombords att jag gav allt, visste att klubben kunde ha gjort vissa värvningar som inte blev av. Att sedan se vissa spelares beteenden fick mig att känna att jag ville testa något annat. Vore det inte för det hade jag inte lämnat Arsenal då.
Daniel Karlsson
Foto: Alexandre Dimou/Bildbyrån
Fabregas om frustrationen: "Därför lämnade jag Arsenal"
Cesc Fabregas medan att han led medan andra bara skrattade när han försökte lyfta Arsenal.
Cesc Fabregas, 32, lämnade Arsenal för Barcelona 2011, fortsatte till Chelsea och spelar nu i Monaco.
Den spanske mittfältaren tar i dag till orda om frustrationen i Arsenal.
– Jag var kapten och satte mycket press på mig själv. Jag var tvungen att leda laget till titlar och gav allt. Ibland gick jag hem efter en förlust och grät, spenderade nätterna i sorg, säger han till Arseblog och fortsätter:
– Och när du förlorar en match och sitter på bussen helt förkrossad så hör du plötsligt andra spelare som skrattar och diskuterar vart de ska gå ut senare. Detta höll på i ett par år. Vi spelade fin fotboll och det njöt jag av, men jag satte press på mig själv och vid ett ögonblick kände jag mig ganska ensam.
Fabregas lyfter fram dåvarande lagkamraterna Robin van Persie och Samir Nasri.
– Framför allt de sista två eller tre åren kände jag att Robin och Samir var de enda spelarna på min nivå både taktiskt och mentalt. Det är inget arrogant att säga, utan bara hur jag kände då, säger han och fortsätter:
– Många tankar dök upp och jag kände mig ganska tom, dränerad mentalt och fysiskt. Jag visste djupt inombords att jag gav allt, visste att klubben kunde ha gjort vissa värvningar som inte blev av. Att sedan se vissa spelares beteenden fick mig att känna att jag ville testa något annat. Vore det inte för det hade jag inte lämnat Arsenal då.
Daniel Karlsson