Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 20 av 24 – Sverige.

I sin mästerliga roman "Den förlorade symbolen" resonerar Dan Brown kring tankens kraft. En av hans huvudkaraktärer menar att tankar faktiskt väger någonting, att de spelar en helt annan roll än bara det mentala, att flera tankar riktade mot samma håll kan påverka den fysiska världen.

När en stor skara människor tror på mirakel ökar chansen att det sker. När ett euforiskt U21-landslag har hela landets genuina stöd i ryggen blir möjligheterna lite större att glida förbi Danmark och Portugal mot det glittrande guldet i horisonten. Vi lärde oss något förra sommaren. Det är dags att lära sig det igen.

De senaste fem, sex åren har Sveriges a-landslag letat efter en identitet. Erik Hamrén har svamlat om shining, gjort en meningslös poäng av att det inte handlar om vilka spelare som startar, utan vilka som avslutar matchen. Han klev in som en modig revolutionär, som en byggare av offensiven snarare än defensiven, men glömde grundstenarna i fotbollspalatset.

Det vet ni. Det vet vi alla. Därför finns två vägar att gå. Den ena leder raka vägen till pessimismens lågor i ett halsbrytande helvete, den andra till ett hoppfullt himmelrike där man gör det bästa av situationen, där man accepterar sina begränsningar och omfamnar möjligheterna för att krama ur ett mirakel.

Snarare än att förbanna ödet över att Zlatan Ibrahimovic spelar i den sämsta svenska upplagan i modern tid väljer jag att titta på glaset med andra ögon. Det är inte halvtomt med en åldrande Kim Källström, ett svajande försvar eller hyfsade kantkometer. Det är halvfullt med nytt blod som långsamt pumpats in i den blågula kroppen.

Ända sedan U21-guldet förra sommaren har den svenska fotbollskulturen äntligen begripit att den moderna fotbollen snurrar på ett annat sätt än förr. Nu är det liksom ofrånkomligt att Victor Nilsson Lindelöf kliver in i försvaret, att Oscar Lewicki tar plats i mitten. Det tog längre tid för oss än Frankrike och Tyskland och till och med Belgien, men till slut verkar vi äntligen ha kommit en bra bit på vägen, med en flaska vatten ur ungdomens källa i handen.

Sverige var på väg att missa ett EM-slutspel man inte fick missa, som verkade omöjligt att inte ta sig till, men en av världens bästa fotbollsspelare råkar vara lagkapten för vårt landslag och en vinnare ända in i ryggmärgen.

Zlatan Ibrahimovic har en lyskraft som bländar alla motståndare. Så länge han spelar finns det alltid hopp om hysteri, möjlighet till medaljer, kapacitet att knorra in frisparkar i krysset när matcher står och väger.

För varje år som går smyckar han sin kungakrona med ytterligare ädelstenar, med allt från pärlor av poesi till röda rutinrubiner. Glansen och elegansen hos vår största stjärna har nått ännu högre höjder i takt med landslagets nedgång och hans eviga uppgång, och vi har faktiskt rätt att drömma om dagar där han skiner som en diamant, som mot Danmark.

Det handlar om att tro på triumfen, om att lätta från marken och låta dig svepas iväg av optimismens vindar. För att känna vibbarna måste vi skapa dem. Om alla blågula tankar riktas mot rätt håll kan de gyllene strålarna värma oss även den här sommaren. Det är verkligen värt att tro på. Om vår U21-styrka låg i Guidettis karaktär, om John dansade i solskenet förra året, finner jag hopp i att Zlatan Ibrahimovic är solguden själv.

---