Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 19 av 24 – Belgien.

En gång var Belgien ett ganska ointressant landslag, ett landslag som ingen tog på allvar. Där fanns flamländare och valloner, precis som i dag, men där fanns spelarnamn som knappast ingav respekt eller spred skräck.

I dag har Eden Hazard, Kevin De Bruyne och Thibaut Courtois gått i täten för Belgiens fotbollsförändring. I skarven mellan 1900- och 2000-talet restes elitakademier i varje belgisk provins. Det belgiska fotbollförbundet hade tröttnat på att leva i skuggan av fotbollens jättar. Fotbollshemmet skulle nu möbleras om och ynglingarna fick träna tjugo timmar i veckan, hela tiden under uppsikt för att utvecklingen ska peka åt rätt håll.

Nya arbetsmetoder skapades och pumpades in i akademierna, klubblagen tog efter och snart formades ett slagkraftigt landslag. När den belgiska armadan seglade till Sydamerika för två år sedan kom man med ryktet om en potentiell outsider, en fruktad joker i lila kostym som sytts av farbror Förbund, en ambitiös skräddare med guld i blicken.

Argentina stod i vägen i kvartsfinalen, och trots att det belgiska maskineriet aldrig tuggade igång på allvar fick världen en försmak på vad som komma skall. Belgien är inte längre med i turneringar för att titta på, utan för att lämna avtryck. Hazard och De Bruyne är inga dolda pärlor eller oslipade diamanter längre, utan skimrande juveler i världens största klubbar.

Och förbundskaptenen? Marc Wilmots accepterar bara dina prestationer. Han struntar blankt i ditt namn.

– I mitt lag kan alla hamna på bänken. Är du i form spelar du, är du inte det så spelar du inte. Din form är allt för mig. Det spelar ingen roll vem du är eller vilken position du spelar på.

Inte för att han syftade på någon speciell lagdel, men en titt på truppen visar att anfallarna har störst press på sig att leverera. Wilmots har nämligen tagit ut åtta, med Romelu Lukaku som urkraften redo att tsunamitortera försvaren, som spets i en belgisk orkanoffensiv.

Oundvikligt nog måste vi komplettera helhetsbilden med det faktum att Belgien består av två folkslag. Å ena sidan flamländarna, å andra vallonerna. I den mixade zonen efter matcherna klyvs journalistklungorna i mitten, där den ena parten ställer frågor på flamländska och den andra på franska. Förbundskapten Wilmots lägger inte så stor vikt vid det.

– Det viktigaste är att vår grupp är enad. En person är inte viktig längre. Förut var det ”jag, jag, jag”. Nu är det ”vi”. Tillsammans kan vi uppnå saker. Tillsammans är vi starka.

Kanske är han rätt person att fråga om det här blir sommaren då de belgiska ädelstenarna glänser i den franska fotbollssolen. Kanske är han för realistisk för att skriva sagor själv och hellre låter ödet göra det.

– Jag är ingen drömmare. Det finns många som skapar en hysteri kring Belgien, men jag tittar på var vi befann oss för tre år sedan och vad vi har uppnått sedan dess.

Pessimist? Realist – och i slutändan ganska optimistisk.

– Självklart har vi höga ambitioner, vårt mål måste alltid vara att nå finalen. Vi vill alltid lämna planen som vinnare och enligt mig tillhör vi de fem, sex bästa lagen i Europa.

Belgien 2016? Huvudet bland molnen, fötterna på jorden – och guld i blicken. Det har inte alltid varit så, men tiderna förändras och fotbollen också. Det kan räcka så.