Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 17 av 24 – Italien.

Efter VM 2002 satte sig en italiensk farbror i SVT-soffan och prövade ett vidskepligt resonemang.

– Alla vet att fotbollen uppfanns i sagornas värld. Ena fen uppfann stadion. Den andra uppfann bollen och reglerna. Den tredje uppfann spelarna. Sedan kom den elaka häxan och uppfann offsideregeln.

Ett slutspel hade precis spelats färdigt, ett urstarkt italienskt landslag hade stuckits ihjäl av sydkoreanska getingar i en förlängning man borde ha vunnit. Fyra gånger i gruppspelet hade man fått mål bortdömda för offside, en frustrerad Francesco Totti hade filmat till sig en utvisning när åttondelsfinalen stod och vägde. Allt var den elaka häxans fel. Det var den italienske farbrorn övertygad om.

Italienare älskar att prata i sagor, så varför ska vi göra annorlunda? För två år sedan undrade jag vart de majestätiska maktmännen tagit vägen. Jag hade förstås full förståelse för att Totti, Vieri, Inzaghi, Del Piero och till och med Cassano knappast kunde vara unga för evigt – men var fanns arvtagarna som skulle axla anfallsmanteln? 

Jag sneglade på esset Mario Balotelli, men anade att VM-slutspelet i Brasilien inte skulle bli hans. Jag tittade på hela den italienska fotbollskroppen, såg hjärnan Andrea Pirlo, hjärtat Daniele De Rossi och lungorna Claudio Marchisio. Det räckte inte. Italien var inte Italien. Det saknades spets, brast i beslutsamhet, och i år känns ”Azzurri” ytterligare ett snäpp sämre.

Nu är Pirlo borta, De Rossi under isen och Marchisio skadad. Store lille Marco Verratti är inte uttagen. Skadespöket har skrämt iväg honom för den här gången. Möjligheterna till medaljerna är minimala. I modern tid har det italienska landslaget inte varit så här profillöst och känts så ofarligt och osexigt. Men mitt i stormens öga hittar vi en identitet som inte byggs på en dag.

2006 anlände Italien till VM i Tyskland med hela världens blickar brännande i ryggen. Calciopoli låg som ett skammens täcke över landslaget, Juventus drogs ner till Serie B, Milan fick poängavdrag och Luca Toni inledde med en ribbträff som förde tankarna till oflytets 2002.

Då skickade Andrea Pirlo in ett långskott och så startade en resa mot finalen som inte slutade förrän Fabio Cannavaro höjde bucklan mot skyn. Det var Italien i ett nötskal. Folk hade tvekat och tvivlat, tisslat och tasslat, men till slut gick fotbollssoldater över planeten ner på knä medan förbundskapten Marcello Lippi kröntes till kung.

2012 undrade de flesta vad som hade hänt, vart det riktiga Italien tagit vägen, och fick svar av Antonio Cassano och Mario Balotelli. Tillsammans förde man landet till final, även om Spanien blev för svåra i 4-0-massakern. Det var ett styrkebesked av de blå att ta sig dit, ett kvitto på att man inte får glömma någonting väldigt grundläggande i den här sporten.

Fotbollen må gå i cykler, men storhet sitter i ryggmärgen. Italien vet hur det är att vara bäst i världen. Det är ett landslag som aldrig ska underskattas, aldrig uträknas, och över en månads period kan Antonio Contes pumpande 3-5-2 fylla spelarna med tillräcklig frenesi. Den här svaga upplagan plockade ju faktiskt sju segrar, kryssade tre matcher och förlorade inte en enda i kvalspelet.

Trebackslinjen med Bonucci-Barzagli-Chiellini är intakt, Gigi Buffon vaktar fortfarande målet. Mittfältet är smaklöst, men rutinerat med Thiago Motta och Daniele De Rossi som förmodade fältherrar. Alessandro Florenzi har plötsligt högre förväntningar på sig, Simone Zaza och Graziano Pelle lär bli anfallsduon som ska attackera med underskattningen som vapen. Kan det gå? Klart det kan gå. 

För att vinna EM kan det räcka med en lyckad månad, ett lika ramstarkt försvar som alltid, en skopa erfarenhet och en näve rutin. Och så vetskapen om att man, långt innan den elaka häxan klivit in i sagornas land, föddes till mästare.

--- 

Källor: ESPN, Corner Kick, Eurosport, SVT.