Publicerad: 2013-05-27 00:57

Bayern München skulle vinna Champions League för ett år sedan. Allt var upplagt. Man var stor favorit mot Chelsea. Finalen spelades hemma på Allianz Arena. På planen var man överlägsen. Men till slut blev rädslan att förlora större än viljan att vinna. Chelsea tog mirakulöst hem pokalen.

Bedrövelsen var enorm i Bayern München. Medan en hel del experter dömde ut klubben och flera av dess nyckelspelare, som ett knäckt lag som omöjligen kan resa sig efter debaclet.

Philipp Lahm och Bastian Schweinsteiger pekades ut som förlorare. Arjen Robben som holländaren som alltid bommar när det gäller.

Bayerns slogan är ”Mia san Mia” och betyder ”Vi är vi”. Medan en del trott att det handlar om att Bayern aldrig kan eller får förlora en match, handlar det snarare om att oavsett vad som händer är mentalitet inom den tyska giganten att man alltid kommer tillbaka. Och det starkare än tidigare.

Och oj som Bayern München verkligen visat detta i år. Man har förkrossande vunnit Bundesliga, bara en säsong senare reser man Champions League-bucklan i luften och har om en vecka chansen att bli första tyska lag att vinna trippeln. Stuttgart är sista hindret i tyska cupfinalen.

Mannen bakom uppryckningen och som förkroppsligat ”Mia san Mia” på så kort tid är Matthias Sammer. Den före detta storspelaren som är känd för sin vinnarskalle anlitades som sportchef. För honom fanns enbart en sak i sikte: att vinna!

Sammer är fostrad i det östtyska systemet. Han vann guldbollen 1996 och ledde Tyskland till EM-guld och Dortmund till Champions League-seger. Han vann ligan med Dortmund som tränare när han var 35 år. Precis innan jobbet i Bayern arbetade Sammer för det tyska fotbollsförbundet (mellan 2006 och 2012), och anses av många vara ytterst ansvarig för ungdomssatsningens framgång.

Matthias Sammer visste vad som krävdes i Bayern, eller snarare vad som saknades när man förlorade mot Chelsea. En mittfältsgeneral som har bollar av stål. Den spelaren hittades i Javi Martinez.

Sammer, men också tränaren Jupp Heynckes, ville ha Martinez till varje pris. Athletic Bilbao vägrade sälja, då betalade man utköpsklausulen på 40 miljoner euro. Klubben medgav att Martinez inte var värd mer än ungefär 25 miljoner euro, men att klubben har råd att betala mer och verkligen behöver en spelare som honom. Därför slog man till. Och det har gett ett enormt utslag. Där talar vi fingertoppskänsla.

Om vi bara tittar på Champions League-finalen i går kväll, när Borussia Dortmund pressade som mest i första halvlek, var det Javi Martinez som erövrade boll centralt. Han lyckades lugna ner ett nervöst Bayern med sin enorma kyla och inställning. Därefter vände man på steken och vann helt rättvist.

Noterbart är att Bayern inte förlorat en enda match den här säsongen med Javi Martinez (han har spelat 42 matcher) på planen.

Framför allt har Matthias Sammer satt sina avtryck på Allianz Arenas väggar. Han sitter på bänken när laget spelar match. Han kritiserar när han inte är nöjd och tydliggjort att seger är det enda som räknas. Det har smittat av sig.

Många undrar vad Pep Guardiola har att vinna genom att ta över Bayern München. Han kan ju inte överträffa den här säsongen. Klubben tänker dock längre än så. Man nöjer sig inte med denna CL-buckla. Man tänker inte vänta ytterligare 12 år på en ny (senast man vann var 2001). Matthias Sammer menar att man hela tiden måste ligga på topp, och därför inte kan slappna av. Ambitionen att överta Barcelonas roll som nummer ett i världen är reell.

Jupp Heynckes har givetvis också gjort ett strålande jobb, och lämnar efter sig ett underbart bygge. Han har naturligtvis varit högst delaktig i skapandet av vinnarmentaliteten. Bara en sådan sak att få Arjen Robben att bli en lagspelare som arbetar defensivt – det säger en hel del. Och så har ju holländaren bevisat att han kan avgöra.

Publicerad: 2013-04-26 10:28

Mario Götze, 20, är klar för Bayern München. Nyheten damp ner som en bomb i fotbollsvärlden. En av världens största talanger, en superstjärna i sitt lag, lämnar Borussia Dortmund för största rivalen - trots att flertalet utländska storklubbar jagade honom. En affär som dessutom blir klar innan säsongen är över.

Dortmund ville verkligen inte sälja, men en utköpsklausul på 37 miljoner euro gjorde dem maktlösa. Förutom att det är en helt enastående spelare handlar det mycket om att Bayern vill demonstrera en tydlig sak för Dortmund: ”Vi är störst. Vi är bäst. Vi gör som vi vill”.

Övergången är kontroversiell. Men inte lika mycket för Mario Götze som för omgivningen.

Mario Götze har förvisso tillhört Borussia Dortmund sedan åtta års ålder. Men han är född i Bayerska Memmingen, drygt 115 kilometer från München.

Och redan i augusti 2011 avslöjade hans farfar Willi Götze, i en intervju med tyska AZ, att Mario Götze alltid drömt om att representera Bayern München.

Ett utdrag av intervjun:

AZ: Stämmer det att Mario i hemlighet är ett Bayern-fan?

Willi Götze: Ja. Han brukade sova i Bayern-sängkläder. Precis som sina bröder Fabian och Felix, som spelar i BVB d-juniorlaget (P12/P13).

AZ: Tror du att han går till FC Bayern någon gång?

Willi Götze: Det är min största förhoppning att han verkligen inte går till Bayern. Vad ska han göra där? Sitta på bänken? I Dortmund har han allt han behöver: sina vänner, ett grymt lag, sin familj. Allt stämmer där.

---

Förutom att Mario Götze, mot sin farfars råd, tagit chansen att leva sin dröm, höjer han nuvarande lönen på 5 miljoner euro/säsong till mellan 10 och 12 miljoner euro/säsong. Det uppger flera tyska tidningar. Ekonomi är givetvis också en del av förklaringen.

Mario Götze själv skriver på sin hemsida: "Den som föds där jag föddes går antingen till München eller Stuttgart".

Publicerad: 2012-11-06 00:37

Allsvenskan och Superettan spelades klart i helgen. Det märks omedelbart.

Silly Season har tagit fart på en gång. Måndagen har varit väldigt hektisk för oss som rapporterar om fotbollsövergångar.

Många beslut som redan var tagna offentliggjordes denna första dag efter Allsvenskans slut. Djurgården dumpar Daniel Sjölund och James Keene. Wilton Figueiredo lämnar Malmö FF. Jonas Henriksson beslutat att lägga skorna på hyllan. Och Waris Majeed väntas inom kort skriva på för Spartak Moskva, vilket Häcken nu bekräftat.

I Superettan står det klart att Ceyhun Eris lämnar Assyriska FF, att Karl-Johan Johnsson lämnar Halmstads BK och blir proffs i NEC Nijmegen, att Nicklas Carlsson från IF Brommapojkarna slutar. Jönköpings Södra har värvat Aleksei Kangaskolkka.

Fler förändringar lär meddelas i dagarna, och det blir en lång och rolig vinter. Åtminstone för alla oss som älskar action på transfermarknaden.

Jag vill gratulera IF Elfsborg till SM-guldet, även om jag tycker att BK Häcken varit det bästa laget och som spelat vackrast fotboll.

Ett stort grattis till Östers IF och IF Brommapojkarna för det allsvenska avancemanget.

Mitt allsvenska lag 2012 (4-2-3-1):

Ivan Turina
Martin Lorentzson, Mohammed Ali Khan, Pontus Jansson, Niklas Backman
Anders Svensson, Oscar Hiljemark
René Makondele, Martin Ericsson, Sharbel Touma
Waris Majeed

Kommentar: Enbart spelare som varit i Allsvenskan hela säsongen inkluderas i min elva. Ja, jag har tre centrala backar. Men jag kunde inte välja ut två av dessa tre, därför får alla vara med.

Mitt lag i Superettan 2012 (4-3-3):

Karl-Johan Johnsson
Ryan Miller, Mario Vasilj, Pontus Segerström, Patrik Bojent
Denis Velic, Nahir Besara, Kenny Pavey
Nabil Bahoui, Robin Simovic, Pablo Pinones Arce

Publicerad: 2012-10-17 01:35

Berlin passar Sverige.

Landslaget bjöd på en upphämtning som heter duga under tisdagskvällen!

0-4 borta mot Tyskland med drygt 35 minuter kvar av matchen, och en total utspelning fram till dess. Då vaknade Sverige lett av kaptenen Zlatan Ibrahimovic - som själv nickade in 1-4.

Mikael Lustig, Johan Elmander och Rasmus Elm följde efter. Den sistnämnde pangade in 4-4 i de absolut sista sekunderna av matcherna.

Det finns flera aspekter till varför Sverige lyckades med denna bragd. Den främsta är Tyskland. Denna maskin som totalt körde över Sverige i drygt 55 minuter. Stundtals var det pinsamt hur stor skillnaden var. Men efter 4-0 slappnade laget av och var helt säkra på att matchen var död.

När Sverige sedan gör två snabba mål greps laget av panik och det var tydligt hur nervösa spelarna blev. Rädslan att tappa blev större än tron på den egna kvalitén.

Detta i symbios med att Erik Hamrén klokt korrigerade sin helt idiotiska startuppställning - som var väldigt defensiv - gav en effekt som jag sällan skådat.

Spelare som Samuel Holmén och Pontus Wernbloom som inte har något i en startelva att göra plockades bort. In kom kreativa spelare som Kim Källström och Alexander Kacaniklic - som båda givetvis ska vara givna - och satte fart på spelet. Kim assisterade de två första målen och Alexander det tredje. Det om något förklarar skillnaden.

Det är givetvis inte så enkelt som att ett par byten gjorde skillnaden. Den svenska attityden och inställningen till andra halvlek var något helt annat. Det fanns en hunger som saknades i första halvlek. Men inget av detta hade hjälp en kväll som denna om inte Tyskland klappade sig om bröstet och bjöd in Sverige i matchen. Det förringar inte den fantastiska insatsen, men värt att poängteras. För en sådan upphämtning mot Tyskland är egentligen inte möjlig. Det säger en del om den svenska insatsen.

Låt oss inte glömma: Tyskland har på sin 104 åriga fotbollshistoria aldrig någonsin tappat en 4-0-ledning. Fram till 16 oktober 2012.

Poängen i Berlin är lika fin som en seger. Men det vackraste denna kväll var hur Zlatan Ibrahimovic ännu en gång visar vilken ledare han blivit. Inte bara med sin briljans på planen.

Tobias Sana hoppade in sent i matchen och gjorde landslagsdebut. Med fem minuter kvar fick han ett gyllene läge att kvittera (stod 4-3 då), men missade ett öppet mål. Kim Källström var rasande och skrek på honom för att inte ha passat bollen. Sana var bedrövad efter missen. Då omfamnade Zlatan - som själv hade ett bättre läge - honom och visade att det var okej, att det inte gjorde något.

Den omfamningen värmde i hjärtat. Ni kan ana hur nervöst det är att debutera i ett landslag. Inte är det enklare att göra det inför 70 000 åskådare mot Tyskland i Berlin, och sedan dessutom missa en jättechans i ett kritiskt läge av matchen.

Den aktionen av Zlatan Ibrahimovic... det är vad jag främst minns från denna kväll. Att han verkligen blivit landslagets sanna ledare. Det är lika viktigt som hans prestationer på plan, och värt mer än poängen som togs.

Publicerad: 2012-10-02 18:37

Tre intressanta landslagstrupper presenterades under dagen. Och jag är positivt överraskad.

Mathias Ranégie, Tobias Sana och Alexander Kacaniklic är alla uttagna i Erik Hamréns VM-kvaltrupp. Riktigt kul!

Den sistnämnde har levererat i Premier League under en längre tid och ska vara självskriven, men tyvärr inte varit det. Ranégie och Sana har fått en flygande start på sina utlandskarriärer och förtjänar den här chansen.

Ett namn som jag dock saknar är Martin Lorentzson - som varit en av AIK:s absolut främsta spelare den här säsongen. Han är tveklöst Sveriges främsta högerback och är klassen bättre än Mikael Lustig och Adam Johansson, som är uttagna.

28-åringen har allt en modern ytterback behöver. Lorentzson är snabb, teknisk, passningssäker och ruskiskt bra offensivt. Dessutom målfarlig, gammal anfallare som han är. Och med åren har han förbättrat sina defensiva kvalitéer enormt. Jag har följt hans utveckling sedan säsongen 2007 då han värvades till Assyriska FF. Och kurvan har pekat spikrakt uppåt.

I U21-truppen som ska kvala till EM mot Italien är äntligen Branimir Hrgota uttagen. Det är ett under att han inte fått chansen fram till nu. Men det faktum att han får relativt mycket speltid i Borussia Mönchengladbach har väl inte undgått Håkan Ericsson.

Hade varit kul om han får chansen att spela ihop med Mikael Ishak på topp. De gjorde det så bra i P93-landslaget.

Sedan ser jag gärna att mittfältstalangen Amin Affane får chansen U21-landslaget snart. Han gör succé i Holland.

Samtidigt har Sverige utnämnt den första landslagstruppen någonsin i Futsal. I december väntar första landskampen. I Per Brobergs första trupp finns flera spelare som normalt sett spelar division 1-fotboll. Mentor Zhubi, Angelo Vega (båda IK Oddevold), Nikola Ladan (Qviding FIF), Stefan Ilic (Lunds BK) och Hannah Abraham (Skövde AIK) är några av dem.

– Futsalen är väldigt utbredd. Ser man till nationerna i Europa så är det 47 av 53 som har landslag i höst. Vi är väldigt sena i det här, det är några små nationer som inte har futsallandslag, säger Broberg till svenskfotboll.se.

Det ska bli kul att följa den svenska satsningen på Futsal

Publicerad: 2012-08-28 22:52

Senaste dagarna har varit hektiska och bjudit på flera intressanta värvningar, även i Sverige.

Sommarfönstret i synnerhet har bjudit på flera klassvärvningar - i både Allsvenskan och Superettan.

Framför allt är det Stockholmsklubbarna som rustat rejält. AIK har gjort tre riktigt tunga värvningar i Daniel Majstorovic, Henok Goitom och Mohamed Bangura.

Djurgårdens två stora tillskott i Erton Fejzullahu och Kenneth Höie höjer laget rejält.

Men det är Hammarby som imponerar på mig mest: först Erik Sundin. Och nu den riktiga bomben: Kennedy Bakircioglü. Jag menar, snubben går från La Liga till Superettan.

Det får en värvning av Mattias Adelstam att verka ynkig, vilket det absolut inte är.

Att Mohamed Bangura som en blixt från klar himmel presenterades av AIK i dag var överraskande. En fantastisk värvning, men inte sensationell. Anfallaren har helt enkelt inte lyckats slå sig in i Celtic, och även om skador störts, så säger det en del.

Kennedy däremot. Säsongen 2010/2011 gjorde han succé i La Liga med Racing Santander. Han dribblade mot världsstjärnor på Camp Nou och Bernabeu. Han gjorde ett frisparksmål mot Real Madrid.

Senaste säsongen har dock förstörts av skador, därefter lyckades han inte hitta tillbaka till formen och ta tillbaka sin startplats. Men den målfarlige mittfältaren är långt ifrån slut.

Det sensationella med Bajens värvning av Kennedy är att vilken svensk klubb som helst hade gjort allt för att värva honom - om spelaren bara hade öppnat för det.

Det svider givetvis för moderklubben Assyriska FF - att han går till en seriekonkurrent. Uppgifterna att han var på väg till Syrianska FC var en tidningskonstruktion. Givetvis ville SFC ha honom, och det medgav man. Men det innebär inte att Kennedy ville det. Som sagt: vem vill inte ha honom?

Men det är uppenbart att det bara var Hammarby som kunde få Kennedy Bakircioglü vid en hemkomst.

Superettan har troligtvis fått sin största profil någonsin. Jo jag vet att Zlatan Ibrahimovic har spelat i samma serie, men än var han ingen stjärna då.

Men tyvärr. Det räcker inte för Hammarby. Man tar inte klivet upp i Allsvenskan den här säsongen. Alla värvningar kan inte ta igen gapet bakom topp 3-klubbarna. Tio poäng upp till kvalplatsen på nio matcher är för stort. I synnerhet för att BP och HBK är för starka för att tappa det försprånget. Men till nästa säsong blir man ostoppbara.

Som svensk fotbollssupporter känns våra högsta serier mer intressanta än någonsin.

Andra intressanta värvningar är att Syrianska FC lyckats knyta till sig Labinot HarbuziJuan Robledo har återvänt till Mjällby AIF, Mathias Concha till Malmö FFBK Häckens värvning av Nasiru Mohammed verkar lysande, och Helsingborgs IF har värvat Tippeligans skyttekung Nikola Djurdjic, för att nämna några.

Och givetvis att Bojan Djordjic är i Superettan och moderklubben BP.

Jag tror och hoppas på ännu fler stora svenska övergångar. Än finns det tid, fram till fredag natt.

Mattias Bjärsmyr till IFK Göteborg är en möjlighet, och lyckas GAIS sälja Wanderson - kanske till en allsvensk konkurrent?

Publicerad: 2012-07-31 22:50

I morgon öppnar det svenska transferfönstret!

Redan nu har det skett en del intressanta övergångar. BK Häcken har köpt loss Martin Ericsson och Djurgårdens IF har värvat Erton Fejzullahu och Kenneth Höie.

Malmö FF har värvat hem Matias Concha. Även Imad Zatara är tillbaka i Allsvenskan och kommer representera Åtvidabergs FF.

Fler lär komma. Många fler. GAIS och Örebro SK samt Syrianska FC tror jag kommer värva ett par spelare var.

Troligtvis komer Jan Mak låna in någon/några från IF Elfsborg. Syrianska jagar en anfallare, men troligen värvar man även en försvarare då man haft mycket skador. ÖSK behöver väl lite av allt.

Sen är jag nyfiken på om IFK Göteborg kommer fortsätta värva... Hur Helsingborgs IF förstärker inför Champions League, förutom Alejandro Bedoya (Rangers tränare har bekräftat att mittfältaren är på väg dit), behåller man Alfred Finnbogason? Kommer IFK Norrköping ersätta Astrit Ajdarevic? Pengar lär ju finnas nu.

Vilka storspelare lämnar Allsvenskan? Wanderson, Waris Majeed, Magnus Eriksson, Viktor Prodell, Moestafa El Kabir, Victor Claesson, Oscar HiljemarkMay Mahlangu, Ivo Pekalski, Mathias Ranégie, Daniel Larsson, Jiloan Hamad, Alexander Milosevic, Emil Salomonsson, Robin Quaison... Alla kan lämna. Det kan fler också göra.

Tobias Sana kommer ju lämna.

Jag undrar vilka talanger från Superettan som tar klivet upp i Allsvenskan eller sticker utomlands direkt. Nahir Besara, Nabil Bahoui, Karl-Johan Johnsson och Jonathan Ring är några intressanta namn. Alla har dragit till sig intresse.

Vad händer med Östersunds FK:s alla talanger? David Accam...

Karlos Touma som öser in mål för Vasalunds IF, sticker han? Kommer Dana Kuhi lämna BK Forward? Kommer Lunds BK tappa Norlla Amiri och Stefan Ilic?

Ja, frågorna är många. Svaren är få. Men de, och många fler, kommer under augusti månad. Och ni kan läsa om all utveckling här på fotbolltransfers.com.

Är ni lika taggade som jag?

Publicerad: 2012-07-27 20:00

Ajax... Jag vet att Tobias Sana är en mycket bra allsvensk spelare, en av mina favoriter. Men Ajax, wow. Det är riktigt bra. En klubb som passar honom, rent spelstilmässigt.

Sana är en av Allsvenskans mest kreativa spelare, även om han ofta sågas i medierna för att han "håller i bollen för mycket, tar för många touch, och inte skapar något farligt".. Något som givetvis är helt korkat att säga.

I en klubb som IFK Göteborg, och många fler allsvenska klubbar med dem, uppskattar man tyvärr inte irrationella spelare fullt ut. De dribblar för mycket och kämpar för lite, brukar det heta.

Just den inställningen hämmar svensk fotboll från att utvecklas. Jaget dumpas alltid för laget. Missförstå mig inte, fotboll är en lagsport och kollektivet är oerhört viktigt. Men man måste låta stjärnor vara stjärnor. Låta den kreative vara kreativ. Låta dessa typer fuska lite i defensiven för att blxitra till fler gånger offensivt.

Tobias Sana är snabb, teknisk och kreativ. Han kommer ofta runt på sin kant och skapar oreda. En spelare som i mitt tycke går in i varje allsvensk startelva. Tyvärr har det inte varit lika självklart i Blåvitt.

Men för Ajax är Tobias Sana tillräckligt bra.

Sana fick spela relativt mycket redan i fjol. Han startade 20 matcher. Men i 14 av de matcherna blev han utbytt, ofta tidigt i andra halvlek. Det är ett tecken på att man satsar på en spelare, men ändå inte. Inte fullt ut. En ung spelare som är på frammarsch behöver få vara dålig och ändå få nytt förtroende för att växa.

Blåvitt har hanterat Tobias Sana fel. Han är bäst i laget, om ni frågar mig. Jag kan svära på att han inte känner sig som en av de viktigaste spelarna. För den känslan kommer först när man visas uppskattning från tränare och klubbledning.

Jag läste att Thomas Wernerson sågar Tobias Sanas val att flytta till Ajax. Att det är för tidigt. Han kanske har rätt att en klubb som Ajax är för stort just nu.

Men Tobias Sana är 23 år gammal. Han gör helt rätt som flyttar nu. I dagens fotboll ska spelare vara färdiga i tidig ålder. Jag personligen tror att han kommer få speltid rätt omgående, åtminstone göra inhopp. Om inte så är det en framtidsinvestering. Och det är inte heller fel, att utvecklas i en av världens främsta plantskolor.

Och i en miljö där hans kvalitéer uppskattas kommer han växa mycket och snabbt.

Jag hoppas få se Tobias Sana i landslaget snart.

Publicerad: 2012-07-15 03:45

Paris Saint-Germain är på väg att värva Zlatan Ibrahimovic. Men klubben har redan gjort den största värvningen på flera år. I Sverige är vi förblindade av Ibra och hans storhet.

Missförstå mig inte. Zlatan är absolut en av världens bästa anfallare och har en strålande säsong bakom sig – både i Milan och landslaget.

Men att PSG värvar Thiago Silva – världens absolut bästa försvarare – är uppriktigt sagt helt sjukt. Killen har ännu inte fyllt 28 år, och är i sina bästa år. Barcelona – världens bästa lag – har drömt om honom i två års tid. Då förstår ni kanske hans attraktivitet. Och så går en fransk klubb – i en liga som på sin höjd är rankad femma i Europa – och värvar honom.  Jag är mållös. Det här är en utveckling som jag inte är redo för.

Ligue 1 är på intet sätt attraktivt för de främsta spelarna i världen. Visst, PSG har stenrika shejker som pumpar in pengar, och det lockar spelare att ansluta till ett ambitiöst projekt och samtidigt höja lönen rejält.

Men det är en sak att värva Javier Pastore, Thiago Motta och Jeremy Menez.

På kort tid har PSG nu gjort klart med Ezequiel Lavezzi och Thiago Silva. Dessutom är Zlatan Ibrahimovic på ingång. Det sänder en signal som heter duga. Klubben satsar för att vinna. Punkt.

Men vad sysslar Milan med då?  Det var inte många dagar sedan men nobbade PSG:s bud på Thiago Silva och förklarade Silvio Berlusconi till ett helgon för hans uppoffring att behålla världsbacken. Dessutom förlängde man kort därefter brassens kontrakt.

Jag vet inte vilka absurda lekar Berlusconi gillar, men det här är inte schysst mot klubbens fans. Presidenten säljer av allt som har med ambitioner att göra.

Om Thiago Silva varit klippan i defensiven har Zlatan Ibrahimovic verkligen burit Milans offensiv på sina axlar. Den gångna säsongen var hans bästa någonsin.

Och jag säger som Alessandro Nesta: Milan kan omöjligen ersätta Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva. Däremot kanske man kan värva fyra-fem hyggliga spelare i deras ställe. Men det blir oavsett en rejäl försvagning.

Jag minns vad Ibra sa om Manchester City när han sommaren 2010 lämnade Barcelona. Han talade om att City satsade för framtiden och kunde vinna turneringar som Champions League på sikt. Men att han själv behövde vinna nu och inte hade råd att vänta. Två år senare, ansluter han till (med all sannolikhet) ett liknande projekt. Fast i en helt prestigelös liga, om man jämför med de allra största.

Kanske är skillnaden att Paris är en trevligare stad än Manchester. Jag vet inte.

I det här fallet verkar det dock som att det trots allt är Milan som tvingar bort svensken. Hans lön på 12 miljoner euro netto per säsong är saftig, och något som man vill bli av med.

Men om Ibra vill lämna så måste det finnas större klubbar som är redo att köpa honom. PSG kan knappast vara den enda klubben som jagar honom. Jag är rätt säker på att tränare som José Mourinho och Roberto Mancini gärna arbetar med sin förre spelare i Real Madrid respektive Manchester City.

Då handlar det väl om pengarna i slutändan – trots allt. Oavsett vad Mino Raiola säger och oavsett vilka konstverk han jämför Ibra med.

Vad ska man säga om PSG då? Det är bara att lyfta på hatten. De har en tränare som är van vid att vinna Champions League. Kanske uppfyller Zlatan Ibrahimovic sin stora dröm till slut.

Eller så vinner Milan trippeln nästa år?

Publicerad: 2012-07-02 01:55

Fram till finalen hade Spanien gått på halvfart. Förutom matchen mot Irland hade man på ett oinspirerat sätt tagit sig vidare, men på något sätt ändå rätt övertygande.

Spanien har precis som Barcelona på något sjukt sätt kritiserats för att man spelat "tråkigt". "Man spelar bara i sidled och håller bollen inom laget". Så har det låtit.

Givetvis är det en massa nonsens. Barcelona och Spanien spelar världens finaste klubb- och landslagsfotboll. Ingen kan påstå något annat.

Det som imponerar mig så oehört är att tendenserna till mättnad - som faktiskt visats upp - var som bortblåst när det väl var dags för finalen.

Spanien som var i sin tredje raka final (EM 2008, VM 2010 och nu EM 2012) spelade den bländande fotbollen som fick alla att älska laget. De tre raka finalerna i sig gjorde Spanien historiskt. Nu har man tre raka titlar. Det kommer troligtvis aldrig hända igen.

Italien gjorde en bra match och ska ha en stor eloge för insatsen och mästerskapet. Men när Spanien är taggat och på spelhumör - då kan ingen eller inget stoppa dem.

4-0 kanske var i överkant. Och självklart påverkades matchen av den olyckliga skadan på Thiago Motta som tvingade Italien att avsluta matchen med en man mindre.

Men även om Italien hade varit en man mer hade man inte lyckats vinna. Så överlägset är Spanien. Och det visades först i finalen.

Det säger en hel del. Att kunna ta sig till final på halvfart... vad säger det egentligen om alla andra?

Spanien är givetvis värdiga vinnare. Grattis!

----

Italien var annars mästerskapets stora överraskning och den nya fotbollen som Cesare Prandelli printat in i sina mannar är imponerande och underhållande. Och bådar gott inför framtiden - även om dirigenten Andrea Pirlo redan är 33 år gammal.

---

Utifrån svenskt perspektiv gav EM två svar.

1. Zlatan Ibrahimovic är en världsstjärna på högsta nivå. Det har han bevisat en gång för alla. Hans mål mot Frankrike är troligtvis EM:s behållning.

2. Sverige som landslag har mycket att jobba på och behöver slussa in en ny generation. Yngst i startelvan är i dagsläget Marcus Olsson och Rasmus Elm med sina 24 år. Tysklands snittålder för hela truppen var 24,52. Sveriges var 28,30.

---

Det talas om Andrea Pirlo. Han var strålande, fantastiskt, briljant.. superlativen kan avlösa varandra hur mycket som helst. Men Andrés Iniesta är på en helt annan nivå. Det är turneringens spelare. Med sin teknik och snabbhet, med sin rörlighet och passningsskicklighet har han luckrat upp försvar utan dess like.

En annan spelare som spelat sig in i hjärtat är vänsterbacken Jordi Alba - som under mästerskapet blev klar för Barcelona. Moderklubben som han är så klippt och skuren för. Herregud vilken speed, teknik och spelförståelse den killen besitter.

---

Efter Zlatans underbara mål minns jag en prestation från flopplaget Holland. Det var i första matchen mot Danmark. Från en viss klassmittfältare vid namn Wesley Sneijder - som från halva plan slog en passning med yttersidan som friställde Klaas-Jan Huntelaar. Tyvärr blev det inget mål. Det hade i så fall blivit årets mål, inte bara EM:s.

--- 

Daniele De Rossi inledde EM som mittback och gjorde det klockrent. Han borde fortsätta i den rollen.

---

Fernando Torres spelade knappt men vann skytteligan. Starkt! Hoppas på en rejäl nytändning nu.

---

Tyskland har tappat sin vinnarmentalitet. När spelarna efter en utslagning börjar prata om hur nöjda de är med sin insats och menar att man visat att man tillhör toppen... ja då har man tappat sin tyskhet. Allt annat än bara-vinst-som-gäller-mentalitet är otyskt. Bastian Schweinsteiger och Philipp Lahm som ska leda detta landslag har tyvärr inte nerver av stål som föregångare som Oliver Kahn och Stefan Effenberg

Men som tur är hade man EM:s yngsta trupp och till närmaste mästerskap (plural) kan man bli ännu bättre och förhoppningsvis hitta tillbaka till sin vinnarmentalitet.

---

England.. Ja, det är helt enkelt bara ett överskattat landslag.

---

Cristiano Ronaldo visade att han kan bära sitt Portugal på axlarna. Tyvärr, tyvärr, tyvärr ville han bli hjälte lite för mycket mot Spanien i semifinalen. En sådan stjärna ska inte riskera att bli utan en straff och stå som tionde och sista skytt.

---

Grupp A med Polen, Grekland, Ryssland och Tjeckien förstod jag ingenting av. Helskum.

---

Slutligen har jag tagit ett EM-lag med formationen 4-1-3-2 (som Italien spelat med):

                                         Iker Casillas

    Philipp Lahm, Sergio Ramos, Daniele De Rossi, Jordi Alba

                                        Andrea Pirlo

                 Cristiano Ronaldo, Xavi, Andrés Iniesta

                   Zlatan Ibrahimovic, Antonio Cassano

---

Nu har transferfönstret öppnat på den internationella marknaden och stänger först 31 augusti. Nu börjar den riktiga sommaren på fotbolltransfers.com!