Fotbolltransfers.com - Det fanns bara AIK
Till bloggens startsida
Det fanns bara AIK
Publicerad: 2014-04-18 20:17

Ganska exakt två dygn har passerat sedan Stockholmsderbyt blåstes av på Tele2 Arena. Jag har sedan dess läst ett oräkneligt antal derbytweets, jag har läst rapporter, jag har kollat klipp, och jag har själv surrat om matchen i podcasten jag har på FanTV tillsammans med Gusten Dahlin. Tweetsen har antingen varit författade av gnagare i helspinn, eller beklämda Djurgårdare som inte fattar vad som hände. Rapporterna har gjort gällande att det var klasskillnad. Klippen har visat Alexander Milosevic fira med klacken genom att härja igång Söderfamily-ramsan. Och i podden pratade vi om Henok Goitoms fotbollshjärna.

Ni hör själva att detta som helhet talar ett ganska tydligt språk, precis som matchen i sig. Det fanns där och då, och har sedan dess, bara funnits AIK.

På förhand var det precis tvärtom. I spelargången stod ett AIK som utmanövrerats i två matcher. Som fått kriga sig till den enda trepoängare man skramlat ihop – mot Gefle. Med en tränare jag på allvar börjar ifrågasätta hur AIK ska kunna ta guld med, och en mittbacksklippa som varit både avstängd och skadad sedan premiären. Med en publik som är så jävla less på att det alltid ser ut såhär de första matcherna.

De stod intill ett Djurgården som skakats i grunden och funnit styrka i det. Som slutit leden, tagit två raka segrar. Med en tränare jag håller som en av landets smartaste, och med vad som är en av seriens mest spännande anfallsbesättningar. Där ute väntade deras arena, deras hemmapublik. De hade bara att gå ut och göra det.

En grov förenkling av läget, som den här ovanför, säger dock ingenting om det inneboende stinget som gör att man stövlar fram och glänser i ett derby. Det där som ligger bortom all rim och reson, och gör sig bäst i symbios med en absolut ovilja att värja sig mot ärkerivalen. Det som fanns hos AIK i onsdags, men som inte var i närheten av att nosa sig fram till Djurgårdslägret.

På läktaren fick Gnaget övertaget redan vid inmarschtifot, och de fortsatte så genom att konstant bränna bengaler och härja loss i takt med att laget mer och mer rullade ut Djurgården. Det var en ren tidsfråga när galejet på bortasektionen skulle övergå i matchens första måljubel. Och mycket riktigt, i minut 24 var Martin Lorentzson framme med huvudet på Borges boll bortifrån hörnflaggan. Sen trillade det på. AIK manglade fram, rakt över Djurgården. Nabil Bahoui satte 2-0 i andra halvlek, och Eero Markkannen utökade tio minuter senare med ett skott av en kaliber man ser tämligen få gånger per år i den här serien.

Slutresultatet 2-3 känns smått fånigt. Det känns som att det egentligen blev 3-0. 4-0 om man räknar med läktarinsatsen.

Det har talats om den här matchen som en vändpunkt för AIK, att man har hittat vinden nu och bara kan flyga vidare. Och man gjorde en riktigt bra match i onsdags, det gjorde man. Jag finner det dock osannolikt att så många fler av storlagen ska öppna upp för den här typen av matchbild.

Vad man däremot bör ta med sig är att det där inneboende stinget finns där, trots vad de tre inledande matcherna antydde – att detta faktiskt kan plockas fram när nerven är maxad och allt står på sin spets. Och att man har Sveriges bästa publik, förstås, som trots att de är less på kassa säsongsinledningar serverar laget ett övertag redan vid inmarsch.

För när det svartgula gänget hittar rätt mix av de här ingredienserna, så är man unika. Då är det precis som det var i onsdags, och har varit de två dygnen som passerat sedan dess – då finns bara AIK.





Annons: