Fotbolltransfers.com - Att alltid komma tillbaka
Till bloggens startsida
Att alltid komma tillbaka
Publicerad: 2014-04-16 16:10

Det har diskuterats intensivt de senaste veckorna, vad det innebär att vara supporter. Är det farligt, har det gått över styr, behövs självrannsakan? Det har funnits ungefär lika många synpunkter som det funnits tv-kändisar som aldrig ägnat en sekund åt fotboll förut, men nu verkar det ju faktiskt ha lugnat ner sig lite.

Just när krutröken lagt sig skulle Hammarby spela hemmapremiär, och det kom i bästa tänkbara läge. För är det några som kan svara på den där frågan, vad det innebär att vara supporter, så är det Bajenfansen. De är facit. Att vara supporter är inte att orka vara positiv match efter match, år efter år, oavsett hur ynkligt det ser ut på planen och oavsett hur lalligt föreningen sköts. Att vara supporter är att bli arg, att skämmas, att titta bort, grina, skrika och tycka att man förtjänar bättre. Det kan vara allt det där. Det kan vara att tystna en stund, men det kommer också alltid vara att komma tillbaka.

Kompromisslöst, och som att man är knäpp på riktigt. Alltid komma tillbaka.

Sedan Hammarby degraderades till Superettan har de varit med om allt det där. Jag har sett supportrarna gråta på läktaren, jag har hört dem skrika, jag har märkt att de skämts. Och jag har sett dem komma tillbaka.

I måndags parkerade jag mig i vanlig ordning vid Skanstull för att kika på supportermarschen som gick från Medis till Tele2 Arena. Att i vårsolen på Söder i Stockholm, med en kaffe och en fin kompis, sitta och kika på massvis av kraftsamlande fotbollssupportrar som manifesterar sin kärlek till ett lag på det där viset – det finns ingen biosalong i världen som kan slå det. Jag vet inte hur många de var, åtta tusen? Tio tusen? Skit samma, många. De var många, och de var så jävla peppade. Förmodligen också skapligt nojiga, med tanke på hur många gånger de lärt sig att den där sköna matchnerven ett par timmar senare kan ha förvandlats till en knut i magen och ett regelrätt antiklimax.

Men så blev det ju inte den här gången. Det blev en match mellan ett nytänt Hammarby och ett oerhört lamt Degerfors, där hemmalaget höll nollan bakåt och dundrade in fem fullträffar framåt. Vad det i ett sådant ögonblick innebär att vara supporter, är att känna att nu var det tamefan vår tur. Efter alla sorger det där laget handlat om, efter alla långa hemresor när man fått pisk av vad de själva ofta refererar till som ”ännu ett skitgäng”. Efter att ha sett sina egna drömmar malas sönder till förmån för Falkenbergs FF. Efter allt det där, att äntligen få känna för en stund varför man alltid kommer tillbaka.

Att det återstår 28 matcher tillät man sig själv att skita i just då, och det är helt i sin ordning. Det är till och med facit, att låta sig förloras fullständigt i ögonblicket för att man väntat så länge på det. Och förtjänat det så väl. Det är facit att det inte finns någon rim och reson i firandet.

Därför var det så lägligt, i tider då hela landet vill veta vad det innebär att vara fotbollssupporter. Där har ni det, Bajenfansen visar det med all önskvärd tydlighet. Sen om det är farligt, ptja – hälsovådligt rent mentalt måste det vara att utsätta sig själv för sånt här. Har det gått över styr? Well, 29 000 personer vallfärdade för att se en match i Superettan, det kan jag tycka är att ta det lite väl långt.

Behövs självrannsakan? Äeh, jag tror nog att varenda inbiten Hammarbyare tittat sig själv i spegeln någon gång under de senaste fem åren, och undrat vad fasen det är den håller på med.





Annons: