Fotbolltransfers.com - Att överleva vintern
Till bloggens startsida
Att överleva vintern
Publicerad: 2014-02-15 17:31

Jag hörde på nyheterna att det slagits någon form av rekord den senaste tiden, i hur sällan solen tittat fram under en given period. Det är nog det sämsta man kan vara bäst på, men det beskriver åtminstone tillvaron på ett sätt som får betraktas som tydligt. Himlen är tjurigt grå, det är kallt och det faller snöblandat regn över Stockholm. Att vänta på bussen är ett litet helvete. Att huttra förbi ett blåsigt Medborgarplatsen och föreställa sig att det är här livet brukar kännas som mest bekymmersfritt – om sommaren, en fredag runt klockan sex – är svårt. Det finns inget ljus i den här tunneln.

Februari i Sverige för tankarna till platser de inte har någon business att vara på. Det är därför vi älskar att försäsongsmatcher så mycket. Häromkring måste vi romantisera vår vinter för att överleva den.

Förra helgen var jag på Stadshagens IP, och såg Hammarby ta emot Gefle. Det kändes som vanligt lite roligare på förhand. Där ska jag stå som en baws med en kaffe i näven och en körv i den andra. Det kommer vara kallt men det kommer jag skita i, för det kommer spelas fotboll. Väl på plats är allt detta sant, men vad som också snabbt blir ett faktum är att mina tår är så stela att de skulle gå av om någon råkade ta ett feltramp på dem. Fotbollen har alltså inte slagit ut de funktioner i min kropp som säger mig att jag verkligen borde ta mig inomhus, annars ligger jag risigt till. Men den har gjort någonting annat. Jag har noterat att Nanne valt att ställa upp mittfältet med Johan Persson och Nahir Besara strax bakom Amadayia Rennie, Kennedy Bakircioglü och Viktor Nordin. Det finns någonting där, i dynamiken mellan prövat och oprövat från samma nivå, snäppet över och snäppet under, den egna talangen och den egna gamla hjälten. Jag må vara svältfödd, och talar kanske med ett kompromissat omdöme, men det här är det mest intressanta jag sett på länge. Och jag tillåter hela dagen att handla om det där. Mitt högra lår stelnar till så att jag haltar ner till t-banan efter matchen – klassisk försäsongsskada för undertecknad – men Hammarby hade ett spännande mittfält, som jag kan tänka hur mycket jag vill på.

Det finns plötsligt en gnutta ljus, tillräcklig för att orka ett litet tag till.

Idag fyller AIK 123 år. Som en del i heldagsfirandet spelade man träningsmatch mot gästande Elfsborg. Och är det några som kan konsten att få fotboll att kännas som jordens mittpunkt, och att nu finns det inget semesterparadis i världen du hellre skulle vara på, så är det ju Gnaget. Vi snackar inte 50 tappra själar som trotsat vädret, vi snackar 3000 galningar som välkomnar spelartruppen till 2014 med fyrverkerier, bengaler och tifo. Med det säger man inte bara ”Woop, kul med fotboll” – man säger ”Hörrni, allt vi har just nu är ni, ge oss någonting, ta oss från eländet en stund”. Och det är också precis vad hemvändande Teteh Bangura gör 55 minuter senare, under pausen, när han intervjuas på innerplanen. Fingrar har hunnit tappa känseln och snor har blivit till sten i näsor överallt på Skytteholm. ”I was always here”, säger Bangura då, på frågan om hur det känns att vara tillbaka. ”My body wasn’t here, but I was”.

I was always here. Jag var alltid här. Det är så snyggt, och det är det första som framkallar den där riktiga fotbollsrysningen i år. Jag var alltid här.

När jag ska kila hemåt har det hunnit blåsa upp. Det regnar. Jag har ingen mössa, inget paraply. Ingenting skyddar mig från det här. Solen har inte tittat fram idag heller, det där rekordet tickar på ytterligare. Jag tänker att det här är verkligen röven, det här är så tröstlöst. Jag tänker faktiskt egentligen mycket fulare saker. Från 75:e minuten satt jag i ärlighetens namn mest och stirrade på klockan. Jag klarar inte av att låtsas att det inte är februari. Det var roligare på förhand.

Men jag vet också att vad som tröstar mig föga för stunden, också är vad som kommer ge mig och de 3000 galningarna från Skyttan, ork att gneta vidare i ynkedomen. Teteh var alltid här. Det sa han. Precis som jag finge lov att bli besatt av Bajens dynamiska mittfält förra helgen, får jag spendera den här lördagen med att tänka på att Teteh alltid var här.

Jag orkar ett tag till.





Annons: