Fotbolltransfers.com - Hemskt kallar vi saker när inget hemskt händer
Till bloggens startsida
Hemskt kallar vi saker när inget hemskt händer
Publicerad: 2013-11-06 15:59

”Fotboll, fotboll, denna förunderliga sport. Som en röd bomullstråd genom galenskaperna löper den.”

Jag läste den här textraden i en bokrecension, som egentligen handlade om någonting helt annat. Men sällan är den väl så sann som i fallet AIK 2013. Det har liksom inte gått att andas mellan varven. Är man AIK:are har man förmodligen en energibank öronmärkt för de sedvanliga stormarna kring klubben, men en av dem var i år så dränerande att det inte gått att förutse.

Det började med en exit från cupen. Det som skulle passa AIK så bra, tävlingsmatcher före Allsvenskan, föll inte alls väl ut. Kort därpå avgick sportchef och kulturbärare Jens T Andersson, förvisso under fullt balanserade omständigheter. Men så snurrade Uppdrag Granskning-karusellen igång, och där försökte man leda i bevis att föreningen infiltrerats av Firman Boys. Under tiden hade seriespelet börjat, och AIK hade med sig två poäng efter lika många omgångar.

Många använde säkert ord som hemskt eller fruktansvärt, mardrömsartat, för att beskriva vårkantens första veckor. Det gjorde nog jag också, och det är inte speciellt konstigt. Hemskt är nämligen vad vi kallar saker när ingenting verkligt hemskt händer.

Morgonen den 2:a maj minns jag så tydligt att det fortfarande kryper i mig när jag tänker på det. Jag satt på tunnelbanan, uppdaterade Twitter tio gånger i minuten som jag alltid gör om morgnarna. Dumstirrar rakt in i skärmen fastän inget särskilt händer. Den här morgonen kunde det gärna fått förbli på det viset. Men så läste jag plötsligt, från Sportbladet: ”AIK:s målvakt Ivan Turina, är död”.

Helvete. Det var det första jag tänkte. Helvete också.

En stund senare kom pressmeddelandet från AIK, som bekräftade vad som hänt. Det blev därpå ett enda virrvarr av samtal och sms hela förmiddagen, och allt snurrade liksom för snabbt för att huvudet skulle hänga med. Men när det väl gjorde det, när allt sjönk in var vi alla utlämnade till samma vilsna tanke – vad gör vi nu?

Det många kallat skicklighet hos AIK i hanteringen kring detta, vill jag egentligen definiera som någonting annat. En tillit till att det som känns rätt i magen är det bästa alternativet, kanske. Att öppna upp Karlberg, öppna hela famnen och låta alla som ville vara en del av klubbens sorgearbete, var såhär i efterhand det bästa man kunnat göra.

Det sportsliga blev på något sätt både sekundärt och större än någonsin, bredvid allt detta. AIK valde att göra den central. Som den där röda bommulstråden genom galenskaperna, fick hemmamatchen mot IFK Göteborg bli Turinas stora hyllningskväll. Jag minns att jag försökte berätta om den för min pappa några dagar senare, och att det bara brast fullständigt.

Så gick livet vidare. Resultaten började komma, man klättrade i tabellen. Nabil Bahoui, som man ska komma ihåg faktiskt inte hade alls många bra säsonger i sig innan han kom till Gnaget, tog ett stort kliv och började övertyga. Martin Mutumba blev inläggsguru, Per Karlsson fortsatte på sin inslagna väg med att aldrig göra bort sig, Kennedy Igboananike dundrade in mål – och Kenny Stamatopoulos gjorde sig hemmastadd mellan stolparna.

Hösten präglades av en ren parodi, när ordförande Segui fick förklara för media varför han kramar folk. Någonting som blev uppenbart i och med hela det här året men framför allt i kramhärvan, är hur skickliga AIK blivit på att gå vinnande ur mediastriderna. Segui har gjort kommunikationens ädla konst till någonting så simpelt att konsulter över hela landet lär våndas. Han säger nämligen bara som det är. Han svarar bara på frågorna, så som det känns som att han vill svara, och så skiter han i hur dumdristigt andra kan välja att tolka det.

Den sista matchen för i år vann man rätt så enkelt. Helsingborg har inte varit i någon vidare form den senaste tiden, medan AIK sett klart bättre ut. Det var också tydligt att det var viktigt för Gnaget att avsluta snyggt på hemmaplan, även om andraplatsen var säkrad vad som än hände.

Tifot tillägnades Ivan. ”Vi går stärka ur denna mörka säsong. Ivan ler mot oss från Råsundas betong.” löd banderollerna. En tyst minut efter matchen fick, tillsammans med en egen hyllning till Stamatopoulos för hur han klivit fram och ersatt sin kompis, sluta cirkeln på ett fint och passande sätt.

Man tog den där röda bomullstråden, och knöt varsamt ihop säcken för i år.





Annons: