Fotbolltransfers.com - Allt är väl som slutar väl
Till bloggens startsida
Allt är väl som slutar väl
Publicerad: 2013-11-04 16:43

Det blir alltid lite märkligt när man ska sammanfatta en hel fotbollssäsong såhär. Man vet inte riktigt själv om premiären känns som igår, eller hundra år sedan. Vad Djurgårdens IF anbelangar kan man i alla fall enkelt konstatera att det varit ett väldigt långt år, med toppar och dalar så vitt skilda att ingen trott det på förhand. Det är nästan inte möjligt att vara så långt nere i skiten och på så kort tid stappla sig upp och hitta en genuin stabilitet i grundfogarna.

Djurgården spelade sin hemmapremiär den 8:e april. Det var fortfarande rätt kyligt om kvällarna, och svensk fotboll kunde ännu inte stoltsera med så värst många fina gräsmattor. Men publiken var glad ändå, bekväma förhållanden har aldrig varit sellingpointen för dem. Så har heller inte klass i utförandet av sporten varit, även om de med blårandiga sympatier förmodligen var rätt så revanschsugna just den här kvällen. Man kom från 3-0-förlust och en i största allmänhet sladdrig insats borta mot Helsingborg en dryg vecka tidigare. Det här skulle dessutom bli Djurgårdens sista premiär på Stadion.

Och det hela slutade.. märkligt. Revanschen uteblev med besked när ett päron kastades in och träffade Mjällbys Gbenga Arokyo. Matchen bröts och återupptogs aldrig. En sådan match lämnar man med en besvikelse som skiljer sig en del från känslorna sportsliga nederlag kan frambringa. Att ens lag kan åka på torsk mot vilket lag som helst i serien, det vet vi, även om det givetvis är frustrerande där och då när det händer. Den front där vi nästan alltid vet att vi kan lita på leverans däremot, är på läktaren. Funkar det inte där har vi ingenting kvar, och därför gör det extra ont att ett matchmöte når slutsatsen att man inte kan garantera säkerheten. Att sedan just det där uttrycket – garantera säkerheten – är bland det luddigaste man någonsin hört är såklart också ett problem.

Därefter följde en period som lite för ofta fick en att undra hur mycket mer Djurgården kommer orka. Det var fortsatta storförluster, ett till synes hopplöst tabelläge, uppgifter om att föreningen i stort inte mådde bra, och till sist – det som fick symbolisera den absoluta bottennoteringen för DIF i år. Den 26:e april meddelade managern Magnus Pehrsson att han valt att avgå med omedelbar verkan för att han känt sig hotad av supportrar. Styrelseordföranden Tommy Jacobson följde Pehrssons exempel. Vid det här laget såg det ut att vara så gott som omöjligt att skydda det sportsliga från det allmänna kaoset.

Men så hände det där några veckor senare, som skulle vara början på raka motsatsen. Det som skulle få Djurgårdare i hela landet att stå i evig tacksamhetsskuld till en norsk farbror ingen av dem knappt hört talas om förut. Per Mathias Högmo tillträdde som huvudtränare den 15:e maj, och sedan den dagen var ingenting sig likt. Man gick från stängt till öppet, otydligt till skarpt, bottenlöst mörkt till hoppfullt. När Djurgården spelade sin sista match på Stadion, gjorde man det som en välmående familj. Ett par månader tidigare hade avskedet förmodligen varit dystert, nu blev det ett kalas. Ljusare tider gick att skönja vid horisonten, och arenabytet fick stå symbol för detta – istället för att vara ännu en sorg.

De senaste åren har jag varit av den bestämda uppfattningen att Djurgårdsklacken är den svagaste av de tre stora 08-klubbarna. Att de förvisso hållit hög allsvensk klass, men inte riktigt kunnat nosa på AIK och Hammarbys kaliber. Men jag skulle ju redan under den första DIF-matchen på Stockholmsarenan, med all önskvärd tydlighet, bli varse att de bara inte haft en arena som gjort dem rättvisa. Under hela sommaren och en bit in på hösten, var växelramsorna stå- och sittplats emellan det fränaste man kunde uppleva på en svensk läktare. Likaså hoppramsan där man inte vill vara ett gnagarsvin. Det har varit rysligt imponerande, och det har inte gått att höra vad stolsgrannen sagt. Man har fått sätta sig ner och hålla käften, både bildligt och bokstavligt talat.

Allt är väl som slutar väl. Det fanns en sportslig kompetens i Djurgården som inte kom till sin rätt under Magnus Pehrssons tid. Högmo däremot, kom in med så mycket kunskap och information i ryggsäcken att det räckte för ett helt sargat och nedbrutet fotbollslag att luta sig emot. Jag vet inte hur många timmar Högmo har på sitt dygn, men på något helt sjukt sätt hade han också tid för precis alla. Ville man prata med Högmo så fick man det, vem man är var. Som om inte det var nog såg han även till att influera till ett par riktigt bra värvningar.

Han piper iväg nu, och det var väl nästan oundvikligt. Det bästa hade såklart varit om han stannat, men det näst bästa är att föreningen ser värdet av hans arv. Och jag tror inte att någon som sett den här förändringen på nära håll, med egna ögon, kommer att slarva bort det Högmo påbörjat.

2013 var året då Djurgården föll som en pannkaka och steg som en sol, inom så kort tid att det måste vara historiskt. Det är svårt att mäta fluffiga och mjuka värden, men jag är tämligen övertygad om att de flesta Djurgårdare skulle skriva under på att de sällan varit så djupt bedrövade och så genomlyckliga under en och samma säsong.

Efter att ha betraktat det här utifrån kan jag bara ta av mig hatten – och jag talar till både spelare och publik när jag säger att ingen visste att ni var såhär bra.





Annons: