Fotbolltransfers.com - Kärlek är ett språk förbundet inte talar
Till bloggens startsida
Kärlek är ett språk förbundet inte talar
Publicerad: 2013-10-14 20:52

En kvarts mille är väldigt mycket pengar för en fotbollsförening. Det förstår SvFF. Två hemmamatcher utan publik är, för just publiken, ännu mer. Jag hade gärna velat mäta exakt hur mycket, så att det var möjligt att förklara även det. För kärlek och engagemang är tyvärr ett språk de inte talar.

Helt plötsligt var det bara slut. Vore man konspiratoriskt lagd hade man kunnat tänka sig att förbundet drog till med just två matcher utan publik, för att det skulle bli kännbart på det viset att Hammarbypublikens hemmasäsong därmed är slut. Men ett utstuderat straff hade förutsatt att den där tombolan inte existerar, och det är man ju också ganska skeptisk till.

Jag var på plats på Stockholmsarenan när det ballade ur i andra halvlek av Hammarby – GAIS. Huruvida någon från disciplinnämnden var det är för mig okänt, men en kvalificerad gissning är att jag sett fler Bajenmatcher live i år, än vad de alla har tillsammans. För de ger ju inte direkt sken av att stå speciellt nära vardagslunken i klubblagen. Faktum är att de till synes resonerar på samma sätt som de av mina vänner som aldrig satt sin fot på en fotbollsarena. Supportrar är svagbegåvade fyllepack, supportrar älskar att slåss, supportrar behöver hårdare tag för att skärpa sig. Och så vidare.

Någonstans har man ändå vant sig vid att det här är allmänhetens bild av den värld vi rör oss i. Att man får stå till svars litegrann. Och även om jag inte gillar det, så kan jag åtminstone stå ut med det så länge jag orkar förklara hur alla jobbar för att de goda krafterna ska dominera. Men det är tyvärr glasklart numera, att det här inte är hela sanningen. För under paraplyet ”alla”, under kategorin ”fotbollsvärlden” finns också Svenska Fotbollsförbundet. Att kunna säga att de, tillsammans med klubbar och supportrar jobbar på ett öppet och transparant sätt för en positiv läktarkultur, hade för all del varit nice. Men så ser inte verkligheten ut.

I väldigt korta drag gör förbundet såhär: De bestämmer hur ett arrangemang ska se ut – inte bara ur säkerhetsaspekt, men om vi nu håller oss till det – händer någonting illavarslande under en match kan de straffa klubben, även om klubben till punkt och pricka följt förbundets föreskrifter.

Alltså. Part 1 sätter upp regler, Part 2 följer dessa. Om Part 1’s regler inte räcker till, så straffas Part 2. Är inte detta själva definitionen av att motarbeta någon, så vet jag inte vad.

Jag var och kikade på Bajen Fans manifestation idag, ett utmärkt initiativ där flera personer höll tal och berättade hur de tänker kring beslutet. Mia Lindberg, ordförande i just Bajen Fans, frågade sig hur hon skulle förklara för sin dotter – som är sex år och började följa med till Söderstadion när hon bara var några månader gammal – varför hon straffas för någonting hon inte gjort. Det faktum att jag själv är Degerforssupporter, och att mina kompisar nu inte får komma och stå i bortaklacken på söndag, öppnar även mina ögon inför att detta inte bara är en kollektiv bestraffning av Bajensupportrar. Det är en kollektiv bestraffning av supportrar överlag.

Sådan är verkligheten. Supportrar och klubbar motarbetas av de som bestämmer.

Hammarby har överklagat förbundets dom, och även ansökt om så kallad inhibering. Det kan innebära att beslutet läggs på is till dess att besvärsnämnden hanterat överklagan. I praktiken: Nästa hemmamatch spelas, OM inhiberingen godkänns, inför publik – men står domen fast efter det så blir istället hemmapremiären 2014 inför tomma läktare. Ni hör ju, det är pest eller kolera som gäller här.

Vidare så undrar jag vad man tänkt att verkningsgraden på det här straffet ska bli. Jag kan för mitt liv inte se hur det här ska förbättra klimatet på läktaren. Det vet förmodligen inte förbundet heller, för de vet ingenting om utgångspunkten – det vill säga klimatet som råder idag.

När ett par hundra Hammarbyare ses på Medis för att protestera mot disciplinnämndens beslut så fattar jag att man inte bara gör det för att nå ut med sitt budskap. Man gör det också för att samla sig, hitta en gemenskap i det man är missnöjda över och ge varandra energi att orka. Men just när det kommer till att få de som motarbetar en att förstå, känns det hela smått hopplöst.

För på andra sidan om den osynliga väggen sitter ett förbund som tiden sprungit förbi, fullständigt. De förstår siffror, straff och reaktiva handlingar – inte mycket mer. De förstår till exempel inte kärlek och engagemang. Det är ett språk man vill tro är universellt, och att alla hör en. Tyvärr pekar det mesta på motsatsen.





Annons: