Fotbolltransfers.com - Att vakna och inte känna igen sig
Till bloggens startsida
Att vakna och inte känna igen sig
Publicerad: 2013-10-05 17:35

De som följer mig på twitter, och till vis del även min och Gusten Dahlins podcast ”Från Bruket till Bögringen”, har förmodligen inte missat hur jag känner inför ÖSK. Jag gillar dem verkligen inte. Men det är fotbollslaget, jag är lite mer kluven till stan. Jag befinner mig i Örebro just nu, för att ta hand om min nyopererade mamma. Att hon bor här gör givetvis att jag tar mig hit ibland, men även jag själv bodde här i några år och hann samla på mig ett gäng fina minnen.

Ända sedan dagarna som följde Stockholmsderbyt har jag menat att skriva om efterspelet, men det är först nu jag funnit tid att sätta mig ner och reflektera över det hela. Mamma har en lite sämre dag och vilar mest – jag har därmed inte så värst mycket att göra utöver att städa, fixa lite mat och se till så att hon inte har astråkigt när hon väl är vaken.

Nåväl. Till stor del var derbydagen helt magisk. Jag gittade ut vid lunchtid och redan då såg jag flaggor och halsdukar, hörde en och annan ramsa här och var. En stund på eftermiddagen satt jag vid Medis och såg hur det så sakteliga tätnade med folk. Hur det började smyga sig in spår av ångest som blandades upp med peppen, och hur det revs av nån bengal på sina håll. Jag älskar det där. Att betrakta supportrar som laddar inför årets viktigaste match – det vore mig en utmaning att hitta någonting finare.

Ändå var jag nedstämd när jag drygt sju timmar senare satt på fyrans buss från Gullmarsplan och var på väg hem. Jag hade efter matchen, i väntan på presskonferens och intervjuer, uppdaterat mitt twitterflöde och mötts av iakttagelser från flera olika personer, som vittnade om helt galet polisagerande runt Globenområdet. Att läsa de här batong- och pepparsprayhistorierna borde vara som att träffas av en blixt. Men numera tar man nästan den där blixten, viker ihop den lite uttråkat till nåt som liknar ett pappersflygplan och kastar iväg den igen. Eller uttråkat är fel ord, luttrat. Det finns inga överraskningar kvar, vi förväntar oss nästan det här. Dan Blombergs ord som inte lär ha undgått någon – ”snart dödar polisen den första supportern” – de tog däremot som ett knytnävslag rakt i magen. Förmodligen för att jag har känslan av att han har rätt.

En Djurgårdssupporter lades på intensiven med hjärnblödning efter upprepade slag mot huvudet. Han verkar nu gud ske lov repa sig helt okej, men han har inte en aning om vad som hänt. Han minns ingenting. Det var nog inte så han tänkte att det skulle bli när han laddade upp inför matchen.

Någonting annat som ger en normalbegåvad människa riktig huvudbry är trestegsraketen DN fyrade av veckan efter derbyt. Först var Johan Segui en idiot för att han gått i supportermarschen till arenan, för det var ju att acceptera stökigheter bland supportrar. Sen berättade man att han kramat en maskerad kille i samband med marschen, och hans idé om att inte göra skillnad på AIK:are och AIK:are var såklart rent befängd. Till sist skiftade man fokus från att ifrågasätta Segui till att informera hela landet om att supportern han kramat minsann var straffad och känd av polisen.

Jag fattar inte vad de sysslar med. Och det är alldeles uppenbart att DN inte fattar vad fotbollssverige sysslar med.

Ganska ofta är jag bekymrad över trista saker som händer i samhället. Vi har en hög arbetslöshet, utsålda apotek och äldrevård. Vi har sjuka medmänniskor som utförsäkras och en strukturell rasism inom polismyndigheten. Vi har barn som utvisas och utsatta förorter i upplopp. Under en lång tid har fotbollen varit det jag flyr till när jag inte orkar tänka på hur jävla dåligt allt är. I 90 minuter på en arena finns ingenting annat än en match och en engagerad publik. Vad som pågår på andra sidan elljusen kan man för en liten stund förtränga.

För ett tag sedan var faktiskt Örebro en liknande fristad. Jag kunde skrota runt här med ungefär samma känsla, vara i nån slags bubbla och låtsas att allt annat inte riktigt angick mig. Men staden har blivit någonting annat än den jag lärde känna som nyinflyttad tonåring. Mysiga fik har blivit Espressohouse, galleriorna har fått nya fräscha utseenden och mitt gamla smultronställe vid statyn mitt emot slottet har de byggt om. Man behöver liksom inte sopa undan något fågelskit när man sätter sig där längre. Jag trivs inte riktigt här längre, känner inte igen mig.

Jag när en liten rädsla om att jag en dag ska vakna och känna likadant inför fotbollssverige. Att det ska ha gått för långt. Ju mer supportrar känner sig missförstådda och att media, polis och gemene man inte fattar vad de sysslar med, desto mer sluter de sig. Detta i sin tur ger hårdare granskning, märkligare beteende från polishåll, och större förakt från utomstående. På så vis stannar aldrig ekorrhjulet, och utvecklingen kan bli riktigt trist.

Och varför skulle man inte sluta sig i ett sådant läge? Det är ju inte direkt så att andra parter uppmuntrar till annat. Jag såg en incident på bussterminalen vid Gullmarsplan efter derbyt, som i mina ögon var otroligt märklig. Den finns Storifyad här, och tar bara någon minut att läsa. Jag vet ingenting om hur polisarbete utförs på bästa sätt, men om jag missförstår situationen utifrån ren okunskap så undrar jag varför ingen någonsin förklarar. Detsamma gäller mediabevakningen – är den på DN:s nivå blir folk kanske inte övertaggade på att snacka.

Det hela är enkelt. När det tramsas i en vecka om att en ordförande kramat en supporter. När en läktarkompis ligger på intensiven, och när ens barn fått pepparspray i ögonen. I det läget är det svårt att själv vara förändringen man vill se hos andra. Som det heter.





Annons: