Fotbolltransfers.com - Likgiltighet framkallar inte magknip
Till bloggens startsida
Likgiltighet framkallar inte magknip
Publicerad: 2013-09-26 11:24

- Jag pratar om dom tre röda korten.
- Röda korten..
- Nej men helt ärligt! Men se videon istället. Du sa ju själv att du inte såg nånting.
- Ja.
- Du stod väl för långt ifrån eller ser dåligt, nånting är det väl.
- Ja. Härligt.
- Ja men härligt själv, du lägger dig på en jävla nivå liksom. Titta på det, du sitter och säger att du inte ser nånting. Du säger tre minuter tidigare ”Jag ser ingenting” eller 40 sekunder, sen så säger du..
- Men du säger ju ingenting om dina egna.
- Nej varför ska jag göra det?
- Ja jag vet inte, fundera själv.
- Va?
- Fundera själv varför du ska göra det.
- Jo men det ska jag göra, absolut.
- Ja, bra.
- Men du kan ju inte säga emot mig om du inte har sett nånting.
- Jo om dina.
- Ja visst.
- Varför kan jag inte säga emot dig om dom?
- Ja det kan du göra, men du säger att du inte har sett nånting.
- Säg inte vad jag ska säga då.
- Va?
- Säg inte vad jag ska säga.
- Nu tror jag vi stoppar här för vi kommer ingenvart.
- Ja det är upp till dig.
- Ja jag vill inte komma nånvart.

Ni känner förmodligen igen det här replikskiftet. Det gränsar till obegripligt, och utspelade sig mellan Andreas Alm och Magnus Pehrsson i pressrummet på Råsunda efter derbyt 19:e september 2011. Två vuxna män i kavaj kunde inte hejda sig när de blev oense kring ett par fula sekvenser i matchen. Inför 24639 personer på läktaren hade Djurgården vunnit, efter att Kennedy Igboananike kutat på egen hand från mittlinjen, raka spåret förbi AIK-försvaret, petat bollen längs med marken och gjort matchens enda mål. Pehrsson fick tre poäng, men han ville ha tre röda kort till motståndaren också. Alm höll inte med, eller så hade han inte sett – det är fortfarande lite oklart.

Två år och åtta dagar har passerat. Råsunda finns inte längre. Magnus Pehrsson har lämnat Djurgården efter en tumult inledning på säsongen. Igboananike har gått från Djurgården till AIK och prydde omslaget till matchprogrammet i det första derbyt på Nationalarenan. Idag möter han sin gamla klubb för andra gången – han har sedan dess varit i frysboxen, tagit sig ut, hittat målformen och tappat den igen.

Ett AIK som befunnit sig på samma typ av berg- och dalbanetur i jakten på SM-guld möter idag ett Djurgården som varit nere i skiten och mått piss, gjort en u-sväng och hittat hem på allvar på sin nya arena. Vad som talar för vem kan man vrida och vända hur man vill. AIK är i bedrövlig form, men desto mer sugna på att studsa tillbaka i just den här matchen. Djurgården står utan både Erton och Prijovic, men med fördel av att imponerande kvickt ha rotat sig på Stockholmsarenan. Som supporter till något av de här lagen kan man spekulera hej vilt hur man vill, utan att ha fel. Vill man se det så kan man se det, och kommer det från hjärtat är det sant.

Det blir också uppenbart såna här dagar, att supporterskap är till för folk som inte kan rå för det. Det är inte tjo och tjim och hej vad det var livat i holken i lördags. Det är vakna med magont, äta frukost med magont, befinna sig i dimma, vara distraherad på jobbet, lättprovocerad, ta sig till arenan och egentligen inte vilja att matchen ska spelas. För man möter ett lag som nästan framkallar större känslor än det egna. Och det är inte motsatsen till kärlek vi pratar om, för motsatsen till kärlek är fullständig likgiltighet.

Likgiltighet säljer inte ut arenor. Likgiltighet skapar inga magiska tifon, och likgiltighet framkallar inte magknip. Likgiltighet får heller inte vuxna män i kavaj att käfta med varandra i ett pressrum som om matchen inte redan var avgjord.

Det har vart ett märkligt år för båda de här klubbarna, och i tider då det stormar och förvirringen tar fart behöver man veta att vissa saker är som de alltid varit. Det som händer på Stockholmsarenan idag är inte bara den absoluta höjdpunkten i Allsvenskan varje år, eller den mest prestigeladdade matchen. Det är också en av svensk fotbolls mest grundläggande byggstenar. Hur kasst man än mår inför ett derby kan man någonstans ändå vila tryggt mot dess existens. Detta är en dag då man, mer än någonsin, får vara stolt över sitt klubbmärke. Man ger kärlek och får dubbelt tillbaka – på så sätt matas och ges energi till supporterskapet och kulturen. Derbyt laddar batteriet så det räcker till att orka med långa bortaresor och skitförluster en bit in på nästa år.

Personligen ser jag fram emot att dra på mig en lättare hörselskada. Alla som varit på Djurgårdens hemmamatcher sedan arenabytet förstår att produkten av att slänga in några tusen AIK:are på bortasektionen lär bli något alldeles enastående. Däremot tror jag tiden är förbi för att få se käftande huvudtränare efter presskonferensen. Den chansen snuvades vi nog på i samma sekund som Mysfarbror Högmo klev in på Kaknäs första gången.

Med det (minimala) smolket i bägaren lämnar jag över scenen till er. Säg nu fuck you till magknipet, runda av det här förkastliga året med en derbyfest utan dess like och för guds skull – lägg inte av förrän min hörsel är nedsatt med åtminstone ett par procent.





Annons: