Publicerad: 2014-05-12 12:01

AIK tog emot Mjällby på Friends Arena igår och plockade sin fjärde seger för i år. Efter att ha funnit sig själva i ett ganska pressat läge, huserar Gnaget i skrivande stund på en sjätteplats i tabellen. Ingen succé på något sätt, men stundtals har man faktiskt spelat på ett sätt som gett mer kval neråt-vibbar. Skit samma, det är inte alls det vi ska prata om. För vad jag främst noterade var att det här förmodligen var årets bästa match rent publikmässigt, på hemmaplan i år. Inte till antalet givetvis, men det sjöngs i 90 minuter och sittplats hade vaknat. Klackledarna hetsade på, gav inget utrymme för vila.

Och så brändes det bengaler, ganska mycket faktiskt. Det var inte många minuter sammantaget som det inte var tänt någonstans på Norra, och det där tänkte jag att vi skulle reda ut litegrann. Hur ser efterspelet till en sådan match egentligen ut, i tider då alla tycks ha en bestämd åsikt i ämnet? Jag gav mig ut på internet för att söka svar, och jag började hos Sportbladet. Robert Laul brukar ju ha koll på det här med fotboll. Han skriver såhär:



Protester hit och protester dit, tänker ni. Är det bara en åsiktssmedja det där med klackverksamhet, är det ingen som bara hejar nuförtiden? Bra fråga, jag luskade vidare.



”Bengalerna användes för att höja stämningen, peppa klacken och laget”, säger ultrasgruppen Sol Invictus. Jaha, nu blev det förvirrat här. Det var ju en protest? Eller vadå, var det en protest mot lam stämning och opeppad klack? Åh, får ingen ordning på detta. De skriver dessutom att de ska sjunga för seger på torsdag igen, så vi behöver faktiskt ha koll på vad hela den här soppan innebär. Jag behövde bli klokare, så jag spanade in kommentarerna.



Hundratals eller inte alls, anser den här snubben – allt annat är pinsamt. Spännande input, spännande input. Lär av Paok Thessaloniki, jaha hur gör dom då?



Öj öj öj, dom gör såhär. Håhå minsann. Allt annat än detta är pinsamt, den poängen är såklart högintressant. Frågan är om alla håller med.



Det verkar inte så. Skymd sikt är tydligen en aspekt att ta i beaktning, och då känns ju Paok-modellen inte som den optimala vägen. Den naturliga följdfrågan blir hur Sol Invictus bemöter den här typen av funderingar, va?



Arenabolaget, säger dom. Hänvisande hit och hänvisande dit. Har man suttit med ett krångligt fakturaärende hos typ Telia eller annat stort bolag och försökt räta ut frågetecken, vet man när det är dags att ge upp. Det är när man börjar skickas runt mellan olika tjommar som bestämmer olika saker. Jag ringer fan inte arenabolaget. Jag är på vippen att lägga ner detta och låta frågan förbli ett mysterium, men så inser jag att jag missat en viktig inrättning. Den absoluta kärnan, centrum för allt fotbollstyckande – Gnagarforum! Hur kunde jag missa Gnagarforum? Hur resonerar dom kring detta? Jo, såhär:



Signaturen ”AIK krigare” förklarar läget: Ultras Nord och Sol Invictus ser sig själva som Nordkorea. Deras förebilder är Firman, och de skiter i vad alla andra säger. Plötsligt förstår jag. Det hävdas så envist att pyroteknik inte har någonting med huliganism att göra, men här står det ju svart på gult. Förebilderna är Firman! Vad skönt att äntligen få lite klarhet i det här. Men så dyker en ny fundering upp – det här med förortsbrudarna, vad är det? Är det någon slags groupieverksamhet för ultrasgrupperna? Är de alltså en morot i sammanhanget, och hur får jag i så fall tag på dom? Det var bara att sätta igång grävandet igen.



Tyvärr hittade jag ingenting närmare än detta. Facebooksidan Förorts Snyggingars koppling till ultrasgrupperna är högst oklar, och de hade inte uppdaterat sin status sedan december 2012. Ingen hänvisning till alternativ kontaktväg. Nådde återvändsgränd direkt alltså – crap. Vid det här laget är jag alldeles matt. Informationen jag fått ta in är så snurrig att jag behöver lägga mig ner och badda pannan med en ljummen trasa. Men en sista sökning gör jag ändå, på Twitter denna gång. Jag skriver: ”bengaler”.



Då fick jag upp det här. En brandsäker hink där samtliga använda bengaler lagts:



Då blir jag faktiskt bara förbannad på inkonsekvensen i denna härva. Hur har de tänkt att de ska kunna bedriva huliganism om de släcker och samlar alla bengaler på det här sättet? Det känns ju bara orimligt att försöka sabotera och våldsromantisera när man gör det på ett säkert och organiserat sätt. Fy fan alltså, det här hade Firman aldrig gått med på.

Jag ger upp.
 

Publicerad: 2014-05-05 12:44

Ni har kanske hört den förut. Den om en presskonferens i katakomberna på Hammarbys hemmaplan, där en gästande tränare är mer än nöjd med en poäng och Bajens dito knorrar och är besviken. Den när de grönvita haft över 20 avslut, och max två har gått hela vägen in. Det är en modern klassiker, som ju är inte helt uppskattad i kretsarna söder om Gamla Stan.

Ett IFK Värnamo som inte kommer behöva gnugga fasta situationer i veckan åkte hem igår efter ett mål på frispark och ett på hörna. De packade in sina cheerleaders och pompoms i bussen och slumrade förmodligen rätt sött på den drygt 40 mil långa resan hem. Annat var det på Södermalm i Stockholm. Där resan hem i många fall inte tar mer än en halvtimme, men mycket väl kan ha känts som en evighet. Det är ju för bekant, det här. De har varit med om det för många gånger. De har hört den här förut, och den är inte kul längre.

Nanne Bergstrand, huvudtränare i Hammarby, fick frågan på presskonferensen om huruvida han tycker det är jobbigt att ligga i mitten av tabellen när man i vanlig ordning är tippade favoriter. En bedrövligt dålig fråga givetvis, men det kan vi avhandla en annan gång. ”Man måste fokusera på processen, annars blir man resultatfixerad och då kan det bli jobbigt” svarade Nanne, hur som helst.

Jag upprepar: Annars blir man resultatfixerad. Tur då att inte en enda fotbollssupporter i det här landet är det, va. Men man fattar ju vad han menar. Det är inte Nannes fel att Bajen gör sin femte säsong i Superettan, och det är inte Nannes fel att hans process med laget just börjat. Som supporter ser man såklart inte detta på samma sätt. Fem år är en lång tid när ett år är ett för mycket.

Hammarby har en lång säsong framför sig. Dels för att det här är ytterligare ett år av motståndarsupportrar med cheerleaders och arenor som knappt går att hitta. Och dels för att den här presskonferensen, efter matchen där man haft tre gånger så många avslut men gjort lika många mål, kommer att äga rum igen.

”Vi har fortfarande mycket att utbilda spelarna i”, underströk Nanne igår. Den tempostarka, passningsorienterade fotbollen med hög press, den han gillar att kalla den tyska modellen, är ny för många av spelarna. Han har själv poängterat att det borde spelas mer på det sättet i Sverige, och kanske är just detta ett av lyckokasten för Hammarby. Man hamnar möjligtvis i framkant och kan dra nytta av den här sortens framförhållning vad det lider. Men inte idag. Idag sitter det ännu inte, och det är en snårig väg till dess att det gör det.

För de resultatfixerade supportrar som under den evighetslånga halvtimmen på väg hem från arenan igår, inte såg minsta ljus i tunneln - ni kan åtminstone glädjas åt att ni inte hade ett par pompoms i näven. IFK Värnamo måste faktiskt vakna upp även idag och vara en klubb med cheerleaders, kom ihåg det. Detta tillsammans det faktum att det kommer ordna sig så länge Nanne får göra sin grej, får bli er tröst för tillfället. Inte idag, kanske inte ens i år, men nån gång.

Processen har precis börjat, även om det inte känns så. Men det har ni ju också hört, ett par gånger för mycket. Och jag vet, det är inte kul längre.

Publicerad: 2014-04-18 20:17

Ganska exakt två dygn har passerat sedan Stockholmsderbyt blåstes av på Tele2 Arena. Jag har sedan dess läst ett oräkneligt antal derbytweets, jag har läst rapporter, jag har kollat klipp, och jag har själv surrat om matchen i podcasten jag har på FanTV tillsammans med Gusten Dahlin. Tweetsen har antingen varit författade av gnagare i helspinn, eller beklämda Djurgårdare som inte fattar vad som hände. Rapporterna har gjort gällande att det var klasskillnad. Klippen har visat Alexander Milosevic fira med klacken genom att härja igång Söderfamily-ramsan. Och i podden pratade vi om Henok Goitoms fotbollshjärna.

Ni hör själva att detta som helhet talar ett ganska tydligt språk, precis som matchen i sig. Det fanns där och då, och har sedan dess, bara funnits AIK.

På förhand var det precis tvärtom. I spelargången stod ett AIK som utmanövrerats i två matcher. Som fått kriga sig till den enda trepoängare man skramlat ihop – mot Gefle. Med en tränare jag på allvar börjar ifrågasätta hur AIK ska kunna ta guld med, och en mittbacksklippa som varit både avstängd och skadad sedan premiären. Med en publik som är så jävla less på att det alltid ser ut såhär de första matcherna.

De stod intill ett Djurgården som skakats i grunden och funnit styrka i det. Som slutit leden, tagit två raka segrar. Med en tränare jag håller som en av landets smartaste, och med vad som är en av seriens mest spännande anfallsbesättningar. Där ute väntade deras arena, deras hemmapublik. De hade bara att gå ut och göra det.

En grov förenkling av läget, som den här ovanför, säger dock ingenting om det inneboende stinget som gör att man stövlar fram och glänser i ett derby. Det där som ligger bortom all rim och reson, och gör sig bäst i symbios med en absolut ovilja att värja sig mot ärkerivalen. Det som fanns hos AIK i onsdags, men som inte var i närheten av att nosa sig fram till Djurgårdslägret.

På läktaren fick Gnaget övertaget redan vid inmarschtifot, och de fortsatte så genom att konstant bränna bengaler och härja loss i takt med att laget mer och mer rullade ut Djurgården. Det var en ren tidsfråga när galejet på bortasektionen skulle övergå i matchens första måljubel. Och mycket riktigt, i minut 24 var Martin Lorentzson framme med huvudet på Borges boll bortifrån hörnflaggan. Sen trillade det på. AIK manglade fram, rakt över Djurgården. Nabil Bahoui satte 2-0 i andra halvlek, och Eero Markkannen utökade tio minuter senare med ett skott av en kaliber man ser tämligen få gånger per år i den här serien.

Slutresultatet 2-3 känns smått fånigt. Det känns som att det egentligen blev 3-0. 4-0 om man räknar med läktarinsatsen.

Det har talats om den här matchen som en vändpunkt för AIK, att man har hittat vinden nu och bara kan flyga vidare. Och man gjorde en riktigt bra match i onsdags, det gjorde man. Jag finner det dock osannolikt att så många fler av storlagen ska öppna upp för den här typen av matchbild.

Vad man däremot bör ta med sig är att det där inneboende stinget finns där, trots vad de tre inledande matcherna antydde – att detta faktiskt kan plockas fram när nerven är maxad och allt står på sin spets. Och att man har Sveriges bästa publik, förstås, som trots att de är less på kassa säsongsinledningar serverar laget ett övertag redan vid inmarsch.

För när det svartgula gänget hittar rätt mix av de här ingredienserna, så är man unika. Då är det precis som det var i onsdags, och har varit de två dygnen som passerat sedan dess – då finns bara AIK.

Publicerad: 2014-04-16 16:10

Det har diskuterats intensivt de senaste veckorna, vad det innebär att vara supporter. Är det farligt, har det gått över styr, behövs självrannsakan? Det har funnits ungefär lika många synpunkter som det funnits tv-kändisar som aldrig ägnat en sekund åt fotboll förut, men nu verkar det ju faktiskt ha lugnat ner sig lite.

Just när krutröken lagt sig skulle Hammarby spela hemmapremiär, och det kom i bästa tänkbara läge. För är det några som kan svara på den där frågan, vad det innebär att vara supporter, så är det Bajenfansen. De är facit. Att vara supporter är inte att orka vara positiv match efter match, år efter år, oavsett hur ynkligt det ser ut på planen och oavsett hur lalligt föreningen sköts. Att vara supporter är att bli arg, att skämmas, att titta bort, grina, skrika och tycka att man förtjänar bättre. Det kan vara allt det där. Det kan vara att tystna en stund, men det kommer också alltid vara att komma tillbaka.

Kompromisslöst, och som att man är knäpp på riktigt. Alltid komma tillbaka.

Sedan Hammarby degraderades till Superettan har de varit med om allt det där. Jag har sett supportrarna gråta på läktaren, jag har hört dem skrika, jag har märkt att de skämts. Och jag har sett dem komma tillbaka.

I måndags parkerade jag mig i vanlig ordning vid Skanstull för att kika på supportermarschen som gick från Medis till Tele2 Arena. Att i vårsolen på Söder i Stockholm, med en kaffe och en fin kompis, sitta och kika på massvis av kraftsamlande fotbollssupportrar som manifesterar sin kärlek till ett lag på det där viset – det finns ingen biosalong i världen som kan slå det. Jag vet inte hur många de var, åtta tusen? Tio tusen? Skit samma, många. De var många, och de var så jävla peppade. Förmodligen också skapligt nojiga, med tanke på hur många gånger de lärt sig att den där sköna matchnerven ett par timmar senare kan ha förvandlats till en knut i magen och ett regelrätt antiklimax.

Men så blev det ju inte den här gången. Det blev en match mellan ett nytänt Hammarby och ett oerhört lamt Degerfors, där hemmalaget höll nollan bakåt och dundrade in fem fullträffar framåt. Vad det i ett sådant ögonblick innebär att vara supporter, är att känna att nu var det tamefan vår tur. Efter alla sorger det där laget handlat om, efter alla långa hemresor när man fått pisk av vad de själva ofta refererar till som ”ännu ett skitgäng”. Efter att ha sett sina egna drömmar malas sönder till förmån för Falkenbergs FF. Efter allt det där, att äntligen få känna för en stund varför man alltid kommer tillbaka.

Att det återstår 28 matcher tillät man sig själv att skita i just då, och det är helt i sin ordning. Det är till och med facit, att låta sig förloras fullständigt i ögonblicket för att man väntat så länge på det. Och förtjänat det så väl. Det är facit att det inte finns någon rim och reson i firandet.

Därför var det så lägligt, i tider då hela landet vill veta vad det innebär att vara fotbollssupporter. Där har ni det, Bajenfansen visar det med all önskvärd tydlighet. Sen om det är farligt, ptja – hälsovådligt rent mentalt måste det vara att utsätta sig själv för sånt här. Har det gått över styr? Well, 29 000 personer vallfärdade för att se en match i Superettan, det kan jag tycka är att ta det lite väl långt.

Behövs självrannsakan? Äeh, jag tror nog att varenda inbiten Hammarbyare tittat sig själv i spegeln någon gång under de senaste fem åren, och undrat vad fasen det är den håller på med.

Publicerad: 2014-04-14 11:22

Vi såg det flera gånger under 2013, och Andreas Alm nämnde det själv vid något tillfälle. Att hans svaghet, eller utmaning om man så vill, är matchcoachandet. Vi såg det i premiären mot IFK Göteborg, när Stahres gäng helt nollställde AIK:s centrala mittfält och vann matchen på övertaget det gav. Vi såg det igår, när Gnaget tog emot ÖSK, vars tränare gjort väldigt mycket rätt och relativt lite fel sedan han tog över laget. Vi såg hur Örebro jobbade sig in i andra halvlek och, förvisso snöpligt i den specifika situationen men inte alls oväntat, kvitterade och fick med sig en poäng.

AIK landade tvåa i tabellen förra året, och jag satte dem som guldfavoriter inför 2014. Av naturliga skäl reviderar man inte ett sådant tips efter tre omgångar, men det som spökar i bakgrunden är helt klart huvudtränare Alms oförmåga att hitta rätt plan b.

Vi kan dessutom skita i tabellen helt, för det AIK står inför härnäst har ingenting med seriespelet i stort att göra. På onsdag är det derby mot Djurgården, och den matchen är isolerad från allt annat som händer under året. Hur man ligger till i ligan, eller hur många poäng man plockat mot Mjällby eller Gefle i omgångarna innan är ointressant. Stockholmsderbyt är en egen tävling, det lever sitt liv utanför Allsvenskan. Vad som däremot är relevant i allra högsta grad, är att Andreas Alm ställs mot Sveriges kanske smartaste tränare.

Pelle Olsson har utmanövrerat motståndartränare efter motståndartränare, gång på gång, under hela sin karriär. Man håller sig inte kvar i högsta serien med de knappa resurserna utan att klara av att ligga steget före. I de två matcher Djurgården spelat klart i år har han 5-0 i målskillnad, men det är hans facit de senaste tio åren som verkligen väger någonting här.

Skit i tabellen, och skit i de inledande matcherna. Det är derby på onsdag, och det räcker egentligen inte att säga att det är en egen tävling. Det är ett eget parallellt universum. Och i den bubblan, i den isolerade fighten, står en av 2014:s bästa matchcoacher, mot en som fortfarande fumlar med att få pusselbitarna på plats.

Publicerad: 2014-04-07 12:39

En vecka är inte speciellt lång tid. Det är fem arbetsdagar, kanske en fylla, en fika med en vän och ett pliktskyldigt telefonsamtal till din mamma. När du ska summera ditt liv, eller ens ett år, minns du bara en bråkdel av allt det där. Det mesta gör du på rutin. Du vet vägen hem från jobbet, men du kommer inte ihåg alla gånger du åkt den. Det här är inget dåligt, det är så vi fungerar. Vi hittar våra hjulspår och rullar i dem. Saker behöver inte vara så svåra, vi har säkert placerats på den här jorden för att göra mycket mindre än vi tror.

Men så händer något som gör att allt kastas om. Något som gör dig extremt medveten om allt som händer omkring dig. Att du har en mamma att ringa och en kompis att fika med. Att du har en väg hem från jobbet som du inte riktigt ser längre.

Sådan lär den senaste veckan ha varit för Djurgården. När gårdagens match mot Halmstad blåstes igång hade det, sånär som på några minuter hit och dit, gått exakt sju dygn sedan planen stormades nere i Helsingborg. De här sju dygnen har dominerats av förtvivlan, bestörtning och saknad, men lika mycket kärlek, respekt och omtanke. Sorg över det som hänt, och värme från fotbollsfamiljen.

Det var en hemmamatch Djurgården verkligen behövde överhuvudtaget, och en match man förmodligen också behövde vinna. Man behövde ses, kramas, säga hej och hej då, finna tröst i de där banala tre poängen. När jag klev in på Tele2 Arena igår spelades lugn musik, och många Djurgårdare gick ner framför klacken och lämnade rosor för att hedra den avlidne supportern. Vid inmarsch hölls en tyst minut, samtidigt som tifot vecklades ut: ”Vila i frid Myggan - För alltid en del av Djurgårdsfamiljen” mot svart bakgrund. Strax därpå kom del två av tifot – som såg exakt likadant ut, fast i Djurgårdsfärger.

Svart för sorgen, blårandigt för fotbollsfamiljen.

Matchen blev sedan en tydlig seger för Djurgården. Martin Broberg lossade av en kanon av sällan skådat slag, Aleksandar Prijovic bjöd på ett fint tekniskt nummer och Amadou Jawo passade på när HBK-försvaret gjorde bort sig. 3-0, efter att ha varit klart bäst sett över hela matchen.

Jag satt och tänkte på förra årets hemmamatch mot Halmstad, även då vann Djurgården. Även då behövde man tre poäng av anledningar som spillde över på annat än det sportsliga. Man hade haft en tung period, med inkastade päron och avgående managers. Per-Mathias Högmo hade just klivit in och skulle laga en trasig förening, och man behövde en seger för att kunna se ljuset i tunneln.

Det Djurgården går igenom nu går inte att laga. Det går att plåstra om och trösta. Det går att hitta tillbaka till hjulspåren. Men den här veckan, de sju dygnen som passerat mellan lagets första och andra match för året, kommer att finnas kvar för all framtid.

Vardagen kommer dock tillbaka, och det är inget dåligt. Saker behöver inte vara svåra. Och vi vet nu, för Djurgårdsklacken visade oss det igår – att även när det ÄR svårt, även när den svarta sorgen tar över hela vår tillvaro, så ligger fotbollsfamiljens värme precis just där under och väntar på att få titta fram.

Publicerad: 2014-03-31 12:46

Det är för svårt och stort det där med ett människoliv som bara släcks. Det går inte att greppa vad det innebär att någon plötsligt bara inte finns längre. Det blir att vi famlar i mörkret, försöker hitta någoting att ta tag i för att slippa trilla ner i det bottenlösa och obegripliga ingentinget.

I slutet av den första halvleken av matchen mellan Helsingborg och Djurgården igår stormades planen. En ensam supporter sprang in och jagades givetvis ikapp av vakterna, men kort därpå hade många från bortasektionen klivit ner på planen för att hålla matchen bruten. Den första instinkten hos journalisterna på stormedia: Fördöm det här, ta avstånd nu, gör nåt, det räcker, ut med packet. Men Djurgårdarna ville inte bråka. De ville göra domaren, lagen, arenan och resten av fotbollssverige uppmärksamma på vad de just fått veta. En supporter från deras egna led hade avlidit på sjukhus efter att ha misshandlats på stan före matchen.

Alla dagar i veckan hade jag tagit den planstormningen, jag med. Det var helt rätt.

Det fortsatte under kvällen, och det har fortsatt idag. Genierna som förstått att det har gått för långt, förståsigpåarna som menar att nu är det hårda tag som gäller. Och i bakgrunden sitter hela fotbollssverige i sorg, försöker orka avbryta de yrvakna tyckarna och förklara att supporterkultur i grunden är något positivt. Tyvärr är diskussionen så polariserad sedan tidigare att det inte finns förutsättningar för att omedelbart mötas när sånt här händer. Tyvärr är vi inte ens överrens om vad som ska definieras som positivt.

Men det är inte tyckarna som är fotbollssverige. Det är alla ni som agerade igår, som visade respekt och deltagande, som åkte till Stadion eller något annat ställe för att lämna en halsduk. Som skrev fint och pratade fint. Det är ni som inte orkar springa till tunnelbanan eller garva vid kaffemaskinen idag. Det är ni som påverkats på riktigt, och det är ni som vet hur vi ska ta oss ur detta. Kanske inte än, kanske famlar ni fortfarande. Kanske har ni trillat ner i det där ingentinget ändå, och det är också okej. Kanske vill ni bara vara ifred ett tag.

Gårdagens händelse satte fingret på hur oerhört kvickt och besinningslöst många väljer att håna, kräva svar och förakta. Det här är ett extremt exempel på hur fel det kan bli när man reflexmässigt häver ur sig dynga om hur vred man blir på de här gräsliga supportrarna och att de är en skam för fotbollen. Ett extremt tydligt och smärtsamt exempel där man ser supportrar kliva in på planen, skickar en tweet om att det här är för ynkligt, tar en tugga av mazarinen för att 30 sekunder senare sätta den i halsen. Bita sig i tungan och först då tänka efter. Det hoppas jag att de som var för snabba igår tar med sig. Att man väljer att sansa sig. Att nästa gång inte sitta som en självbelåten katt på sin bekväma pressplats och utgå från att man har alla svaren.

Ni är många som ska vara stolta över hur ni agerade igår – ni som själva tar ansvar för fotbollsvärlden för att ni vill göra det. Inte för att det finns ett bakomliggande agg eller lösa förutfattade meningar utan förankring i verkligheten. Jag älskar att vara en del av samma fotbollsfamilj som er.

Låt oss ta det här i den takten vi själva känner att vi kan. Orkar man inte ta diskussionen med oinitierade kollegor i lunchrummet idag så behöver man inte. Låt de som skriker högt utan att ha tänkt efter finta bort sig själva, jag lovar att ni som fokuserar på den positiva kulturen kommer vinna. Förmodligen inte just idag, men får jag inte tro att ni gör det i det långa loppet vet jag inte vart jag ska få min energi från.

Men just nu får man också strunta i det perspektivet om det inte känns rätt i magen att debattera. En supporter sa hej då till sina barn igår, åkte iväg till match och kom aldrig hem igen. Gör det ni behöver för att hantera det. Åk till Stadion och krama nån ni inte känner, gå på nån annan match ikväll, kanalisera energin till att ta oss vidare, eller bara softa.

För ett människoliv släcktes och det går inte att få grepp om. Ni ska veta att det är helt okej att inte få det.

Publicerad: 2014-03-17 17:58

Få saker smickrar den här stan som vårväder och fotboll. Att sparka grus i Converse under en promenad längs med Råsundavägen eller under tunneln vid Gullmars, på väg till match, med strålande solsken ovanifrån – det är ren poesi för en vintersliten och svältfödd fotbollsromantiker. Jag var och kikade på både AIK och Djurgården i helgen, förvisso bara en halvlek med de förstnämnda. Men jag har ägnat dem båda tid på annat vis också – det är nämligen inte högsäsong för det här med matcher riktigt än, men väl för kampanjandet och premiärsjåsandet.

AIK har sedan tidigare släppt sin ”Vi är inte ni”-kampanj. En retorik som går ut på vad vi redan vet om Gnaget. För dem existerar bara ett lag. De är Allsvenskans självklara mittpunkt, eller är det universums? Alla andra lag är hur som helst bara ett luddigt töcken, som man på sin höjd känner igen namnet litegrann på. Man kan ju bli komplett vansinnig för mindre, men man hade inte blivit det om man inte någonstans kände att de har rätt att bete sig sådär.

I helgen kom så Djurgårdens motsvarighet – en spoof på Zlatans reklamfilm för Volvo. Erton Fejzullahu och Aleksandar Prijovic är ute och tränar i skogen, och så klipps det in bilder från när de gör mål. Det hela ackompanjeras av att de läser texten till ”Sjung för gamla Djurgården”, och avslutas med payoffen ”Vi har två”. Det här är svagt på flera sätt, men ställt i relation till AIK:s kampanj blir en aspekt extra tydlig.

Svenska fotbollslag har överlag alltid varit dåliga på att profilera sig. Upptaktsträffarna inför seriestarterna är riktiga sömnpiller, för ingen har någonsin tänkt igenom vilken bild de vill förmedla av sig själva. Och det här går igen ständigt. Man har ingen tanke bakom det man kommunicerar eller hur man kommunicerar. Undantaget? You guessed it, AIK. Min lillebror beskrev en gång AIK:are som att ”Det är så jävla mycket brösta upp sig och ut med armarna”. Träffsäkert, och också en bild alla delar. Så för sig en AIK:are. En AIK:are kallar sig dessutom AIK:are – inte AIK-spelare eller AIK-supporter. En AIK:are pratar som Björn Wesström. Det här vet alla.

Alla vet det för att AIK gång på gång, ständigt och jämt, kommunicerar exakt samma sak. Kom och ta oss, hifdif, vi är inte ni. Man kan tycka vad man vill om det här, det är nästan bara ett sundhetstecken om man som utomstående hatar det. Men man kommer aldrig någonsin kunna beskylla AIK-kulturen för att vara otydlig.

Det är precis det Djurgårdens kampanj är. Otydlig, lös i kanterna, hafsig. Kopplingen mellan ”Aldrig ensam”-konceptet och ”Vi har två” känns framtvingad. När man dessutom gör poäng av att Zlatan är en person och Erton och Prijovic sammanlagt är två, så att man kan slå sönder hela grejen med vanlig hederlig omvänd fem myror är fler än fyra elefanter-logik, då känns det som att detta borde gått igenom något filter till innan det klubbades. Men framför allt säger detta ingenting om varför man ska gå på Djurgårdens matcher. Det finns ingenting som svetsar ihop leden – något som by the way verkligen behöver göras med tanke på söndagens rätt så skamliga publiksiffra.

Ingen är i närheten av att göra det AIK gör på PR-sidan. Alla vet vilka de är, och vad de står för. Ni vet att de inte är ni. Vad ingen vet är vilka ni andra är.

Publicerad: 2014-03-10 18:19

Jag var i Degerfors igår, byn jag växte upp i och som alltid kommer att vara mitt hem. I vanlig ordning var jag där för att titta på en fotbollsmatch, och i vanlig ordning berättade jag för mina medresenärer om kommunens slogan. ”Mer än bara stål och fotboll” lyder den, och den är rolig för att Degerfors inte är ett skit mer än stål och fotboll. Behöver man påpeka det är det förmodligen inte sant, och så brukar ju fallet vara med liknande sägningar. På vägen dit jagade vi också uppdateringar om Showan, supportern och eldsjälen i Malmö som knivhuggits av ett gäng vidriga nazister föregående natt.

När jag flyttade från Degerfors var jag 15 år gammal. Då visste jag ingenting alls om världen. Det är lite så när man blir uppfostrad på en så pass liten ort. Det som fanns där ute, bortanför Möckelns horisont, var bara ett luddigt töcken som inte angick mig alls. Därför förstod jag till exempel inte att det finns människor som inte är intresserade av fotboll. Där jag kommer ifrån är det lika självklart som att gå i skolan. Därmed har jag också alltid svårt att svara på hur mitt fotbollsintresse uppstod. Jag vet inte.

Eftersom Degerfors är en av landets rödaste kommuner hade jag heller aldrig wrapat huvudet kring det där med högerextremism. Jag visste att det fanns, men det hade inte format min världsbild ens pyttelite.

Ju äldre jag blir desto mer längtar jag tillbaka till den där oförstörda världen. Där alla älskar fotboll och inget verkligt ont finns. Därför har också fotbollen blivit allt viktigare. Den står symbol för en bubbla man kan kliva in i för att skydda sig mot allt annat. När Sverigedemokraterna bildades var jag två år gammal, när de kom in i riksdagen hade jag just fyllt 24. I takt med det här, och i takt med att Alliansen valt att ha privatiseringsparty och samtidigt reducerat de mest utsatta människornas sociala rättigheter till i stort sett ingenting, har jag gömt mig mer och mer i fotbollsvärlden. Jag orkar inte se all skit som pågår utanför de där gräsplanerna.

Jag har blivit tvungen att omvärdera det där nu. Natten till igår knivhöggs Showan Shattak, en av de MFF:are som är engagerade i Fotbollssupportrar mot homofobi – en kamp för allas rättigheter och för en bättre värld. Jag åkte några timmar senare och tittade på en fotbollsmatch i Degerfors, där några i publiken skrek extremt fula glåpord till min vän som är handikappad.

Jag kan inte avskärma mig från de här vidrigheterna längre, för nu är de överallt. Den där oförstörda världen som jag vill tillbaka till, den existerar inte.

Några veckor in på säsongen förra året gick AIK:s målvakt Ivan Turina bort. Ingen lämnades oberörd, men fotbollen rullade på. Inte som om ingenting hänt, tvärtom. Men den fortsatte, förmodligen för att vi alla behövde veta att jorden skulle fortsätta snurra. På samma sätt spelades det fotboll igår. I en tillvaro där allt är till låns, måste vi kunna luta oss mot någonting. Det, åtmistone, får fotbollen fortsätta vara.

Jag var 15 år när jag flyttade från Degerfors. Jag visste ingenting om världen då. I år fyller jag 28, och jag vet mycket som jag mått bättre av att kunna ställa åt sidan. Men det kan jag inte. Min största bedrövelse, och mitt varmaste deltagande är med dig Showan. Kämpa. När du mår bättre igen finns fotbollen, och ditt älskade MFF, kvar här.

Så gör också kampen för en bättre värld.

Publicerad: 2014-03-02 19:10

”Det är väl bara att vänta ut det här nu. Lagom till upptaktsträffen är de seriefavoriter igen.”

Så sa en kompis till mig just när Hammarby anställt Nanne Bergstrand som huvudtränare. Och det är värt att stanna upp en sekund och fundera över vad han faktiskt säger. Det går nämligen så snabbt i Bajen att man lätt hoppar över både ett och två steg när man ska reflektera över det. Hammarbys unika förmåga att ändra sig utan att ändra sig har den effekten – det händer grejer på ytan men ingenting på djupet. En logisk följd är att allt känns förgängligt. För mindre än åtta månader sedan hade Gregg Berhalter det där tränarjobbet, och jag minns knappt hur han ser ut.

Nåväl. Nu är vi här, ny säsong och ny kula. Nya promenader ska tas över Skanstullsbron. Nya segrar ska skrikas ut över Gullmarsplan och nya förluster ska bortförklaras över deppiga öl på kollgrillsbaren. Hammarbys tävlingssäsong börjar på tisdag, och man möter ett lag man har hjärtat i halsgropen-minnen från sedan tidigare.

Man är dum i huvudet om man ifrågasätter Nanne Bergstrands fotbollskunnande. Valet av honom som huvudtränare är förmodligen det mest kompetenta Bajen gjort på länge. Det man ska ha mest credd för är dock inte att man anställt Nanne, utan för att man verkar ha anställt Nanne med allt vad det innebär. De som behövt agera förälder förut, Kennedy mest, får ta ett kliv tillbaka och fokusera på att lira fotboll. Bergstrand missionerar dessutom sin fotbollsidé i supporterleden – genom poddar och infokvällar – på ett sätt som förankrar en förståelse för vad man vill göra. Klokt.

Det varningens finger som ska höjas är inte inför något av det som är nytt, utan för det som är kvar sedan gammalt – att alla ägg ligger i precis samma korg. Den allmänna uppfattningen är ju att det här ÄR lösningen på gåtan, den här gången HAR man knäckt koden. Precis som det varit alla andra gånger. Och precis som det varit alla andra gånger är det allsvenska avancemanget någonting man anser sig äga på förhand. Det kan möjligen tas ifrån Hammarby under året, men utgångsläget är att man kommer gå upp.

På tisdag inleder man sitt cupspel för i år, och är man riktigt smart så agerar man där på ett sätt som kommer gynna seriespelet – inte cupspelet. Självändamålet med framgång i cupen för en klubb som Hammarby är egentligen helt obefintligt. Att lyckas där men inte i Superettan skulle antagligen bara vara frustrerande.

Men skit i det nu. Det är match, det är promenad över Skanstullsbron. Det är Gullmarsplan och kolgrillsbaren. Det är öl och det är Bajen. Det är tävlingspremiär med Nanne, och allt vad det innebär. Fan vet om man inte är mer peppad än någonsin.

Och fan vet om inte Hammarby är seriefavoriter igen.